Det här går bra.
Första jobbveckan avklarad. Halvdagar den här veckan och nästa. Trött som ett fån, men nog är det skönt samtidigt att vara tillbaka, att använda hjärnan och vara jag igen, inte bara Eddies mamma.
Och Eddie? Trivs skitbra på dagis. Inga tårar. Glad när pappa lämnar, glad när mamma hämtar. Idag drack han till och med 75ml pumpad mjölk. Det var liksom sista hindret vi behövde ta oss över.
Så hur känns det? Jodå. Nog är jag bitter att min bebis ska behöva vara på dagis fem dagar i veckan, det gör jag ingen hemlighet av. Samtidigt- så här är reglerna i England. Hade jag inte varit van vid Sveriges lagar hade jag nog inte ens reflekterat över det. Jag tog ändå 1 1/2 månad extra ledigt. Många börjar jobba när bebisen är 8 månader, eller till och med yngre. När jag flyttade hit 2003 var det 6 månaders mammaledighet. Jag fick 9, med val att ta 3 obetalda. Fick man bebis efter April i år är det 12 betalda. Skitbetalt, men det går iallafall framåt. Nu kan pappor dessutom ta 3 månaders betald ledighet om mamman väljer att gå tillbaka till jobbet efter 9. Efter 2015 kommer detta att bli helt flexibelt, något vi ser fram emot.
För oss är det här det enda alternativet. Vill vi äta och betala räkningar, ja, då har vi inte så mycket val. Deltid är inte ett alternativ just nu. Jag har precis börjat på ett nytt jobb (ny roll), och maken byter jobb om en månad (japp. Två nya jobb på lika många månader. Recession? What recession?). Dagis är svindyrt, men inte lika dyrt som om vi vore utan en inkomst. Och ja, jag tror faktiskt att Eddie blir gladare/lyckligare om vi kan leva ett mer drägligt liv än om jag vore hemma men vi skrapade oss fram på existensminimum.
Om vi märker någon skillnad på Eddie sen han började dagis? Tja, sömnen är lite upp och ner.
Bokstavligt talat.
Kommentarer
Trackback