Hur gör ni när något känns jättefel?

Alltså, alla har vi ju olika idéer om barnuppfostran och den bästa vägen framåt. Jag tror många av ett trogna läsare har ungefär samma idéer som bi (annars vore det ju ganska konstigt!), men det finns säkert mycket där vi tänker olika. Jag jobbar jättemycket med mig själv för att försöka att inte tänka negativa tankar när någon gör annorlunda än vi själva. De tycker säkert vi är precis lika konstiga!

Ibland stöter en dock på något som bara känns så himla fel. Vi har bekanta som har ett barn i samma ålder som Eddie (nu tror jag inte de skulle komma på tanken att översätta min blogg, och gör de det så har jag förmodligen kust besvarat min egen frågeställning och löst mitt dilemma...). De är jättetrevliga och smarta människor, men ett par saker de gör i relation till barnet gör mig alldeles beklämd.
Det första är väl egentligen en sån där grej som jag borde ignorera, men i kombination med det andra går det liksom inte. Hen är fullständigt överöst med grejer. Det finns med all sannolikhet mer leksaker i deras hus än på hela Eddies förskola. Barnet är alltså 2 bast. Det är inte små grejer, typ kritor, utan stora, svindyra grejer som alla bara har ett syfte. Ready-made, instant fun. Flera eldrivna bilar, tåg med räls som går runt trädgården, osv osv. Vart barnet än vänder sig finns det minst 5 prylar där.
Vad kan en sån grej göra med koncentrationsförmågan? Aldrig någon ro, alltid miljoner intryck. Och fantasin? Hur flödar den, om allt redan har ett syfte, och inte används till något annat (det finns ju en pryl till det andra också...)? Om ett barn aldrig får ha tråkigt, hur ska hen kunna utveckla sin fantasi på bästa sätt? Och hur ska hen utveckla sin kreativitet om den aldrig behövs?

Det som gör mig uppriktigt ledsen och beklämd är dock hur barnet alltid ska visas upp. En accessoar. Vi var på en tillställning i helgen med dem. Barnet var där, vaken sent på kvällen. Uppklädd i dyra kläder, och klumpiga finskor som inte gick att leka eller springa i. Hen var jättetrött, bara grät och gnällde och ville så uppenbarligen sova. Det var ingen som tog henom till hotellrummet dock, ingen ville missa festen. Istället bars hen runt på, gråtande och ledsen, bland hög musik och fulla människor. Till sist ville jag bara åka hem, jag blev så illa berörd.

Hur gör ni i dessa situationer? Har ni förmågan att inte engagera er, att "stänga av"? Säger ni något? Drar ni er undan från bekanta som uppenbarligen inte delar era värderingar? Finns det någon situation där ni skulle säga ifrån?


Kommentarer
Hannah - OnewayCommunication säger:

Detta gör mig jätteledsen. Speciellt den andra biten. Att inte lyssna till sina barns behov, ett så grundläggande behov som att vilja sova, är inte okey.

Jag har inte behövt uppleva det själv, men min spontana reaktion är nog i det läget att gå fram och säga "Hej hörni, tror ni inte att den lilla är trött nu? Har ni en barnvagn med eller ska vi se om det finns en plats hen kan sova på här inne?". Vara lite problemlösar-aktig.

Jag antar igen att jag, med den syn på människor jag har, skulle utgå ifrån att de bara gjort en miss i sin planering, och inte ville be om hjälp, och därmed erbjuda dem nånslags lösning. Även om de inte själva hade tänkt på den.

Hoppas det kan vara till nån hjälp vid något senare tillfälle. :)

2012-08-21 | 01:20:13
Bloggadress: http://onewaycommunication.co
Icka säger:

Beklämmande. Jag blir ledsen när jag hör sånt här. För oss är våra barn det viktigaste och skulle de inte trivas på en tillställning så skulle vi naturligtvis åka därifrån.
Jag har blivit av med en vän på grund av olika åsikter kring barn, genus och en hel del annat. Det känns bittert ibland, men det är som det är. Jag har svårt för människor som ser sina barn som accesoarer, inte som människor. Och den familjen tycker att vi är helkonstiga som samsover, långtidsammar och inte klär vår dotter i prinsesskläder och sonen i blått-grönt-brunt....

2012-08-21 | 18:00:44
Bloggadress: http://blogg.olicka.se
Sofie - Livet på landet med tre små! säger:

Blir ledsen och rädd när man ibland ser barn som enbart är små robotor som min sambo ibland säger... Det är så trist...

Nu måste jag bara få fråga hur er lillas rum ser ut!? Jag är i lite funderingstagen på hur vi ska ha det hemma och vad barnen ska ha och inte ha och hur barnrum ser ut egentligen! Så hur ser ert ut?

Svar: Ja, det är verkligen tråkigt att se!
Du, jag gör ett inlägg med Eddies rum! :)
Anna

2012-08-29 | 17:19:23
Bloggadress: http://lillgarden.blogg.se/
Sofie - Livet på landet med tre små! säger:

Sv: Vad kul! SEr jag framemot! :) Alltid kul att se och få lite inspiration! :)

2012-08-29 | 22:20:41
Bloggadress: http://lillgarden.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback