mammaiengland

Slut på jobbveckan. Sitter fredagstrött vid bordet (med en sproillans ny nackspärr också...). Eddie gör son vanliga grej med att inte äta, bara stöka och gegga. Jag säger "Eddie" lite strängare än vanligt. Han tittar på mig, skakar på huvudet precis så som jag gör, och säger (med min röst): "Efdie. Not happy.". Och så fyrar han av ett sånt där flin som bara han kan.

I detta ögonblick bekräftas två saker;
1. Man får det barn man förtjänar, och
2. Jag måste gjort nåt jävligt bra för att ha gjort mig förtjänt av den här ungen.