Det här med pojk- och flickleksaker har ju blivit en het potatis igen, tack vare lilla Sverige!
Det skrivs ganska mycket i engelsk press om det också. De mer liberala medierna fattar ju vad bra det är, och har hyllat Toys'r'Us och BR. De konservativa medierna å andra sidan... Jisses... Det här är alltså The end of the world as we know it. "Ska inte kvinnor få vara kvinnor och män vara bättre längre?! Va?! VA?!". Min personliga favorit: "No boy has ever dreamed of being a princess". Artikelförfattaren (en man, surprise surprise) har uppenbarligen aldrig varit på Eddies förskola. Möts ofta av 4-5 pojkar i prinsessklänning och/eller ballerinakjolar. Lika ofta som de är iklädda Spidermandräkt, eller apdräkt! Men nej, det måste vara de marxistnazifeministiska förskollärarna- DET ÄR DET ENDA MÖJLIGA ALTERNATIVET!!!
Om ni känner er lite osäkra på vilka leksaker som gäller för pojkar/flickor bifogar jag en praktisk guide att klippa ut och lägga i plånboken:
OBS! Delar av denna historia mer att framställa mig i ett mindre smickrande ljus. Det hände dock så här, och jag tänker vara ärlig.
hur träffades vi egentligen, jag och 40-åringen? Hur hamnade jag här? Tja, jag har väl aldrig trott allt för mycket på "ödet" och sånt där, men ibland undrar jag ändå...
mina missar gick ett internationellt program på gymnasiet, och hade varit i Manchester på praktik. I Mars 2003 skulle de tillbaka och hälsa på, och frågade om jag ville följa med. Vi skulle bo hos kompisarna de bott hos förra gången, två gay-killar, en tjej, och så nån straight kille som också bodde där och som en av mina kompisar hade strulat lite med. Hon skulle visst bo i hanS rum också.
jag km med ett senare plan än de andra, och blev hämtad på flygplatsen av mina kompisar, som fått skjuts av den där straighta killen. Jag satt i baksätet, och kommenterade "har han inte en ganska stor näsa?"
vi delade upp oss i två gäng den kvällen, och strålade sedan samman vid hemdags. Han stod marbetarna om min kompis, och jag kommer ihåg att jag kände mig jättesvartsjuk, och fattade inte alls varför.
Dagarna gick, och blickarna stals. Blev längre. Mer meningsfulla. En kväll gick han och la sig tidigt. Han pussade alla på kinden, men när han kom till mig blev det en längre puss, på munnen. Förvirringen var total, vad hände egentligen här.
Så kom sista kvällen. Vissa hade redan gått ut, bland annat tjejen han delat rum med (stämningen mellan oss hade varit konstig hela veckan). Jag och en till kompis väntade på honom, eftersom han jobbade. Så fort han kom hem kysstes vi, det var liksom så självklart....
Veckorna som följde hemma i Sverige minns jag knappt, jag hade näsan i mobilen mest hela tiden. Han ringde tre-fyra dagar efter att vi kom hem, och sen pratade vi varje dag, antingen via SMS eller på telefon. Jag måste ha gjort av med hundratals kronor på kontantkort... Efter ett par veckor hade vi "The Talk". Bestämde att nu kör vi på det här, så får det bära eller brista. Relationen till min kompis var obefintlig.
Så kom Juni och studenten. Han kom och hälsade på. Mamma och pappa var inte helt välkomnande (en skulle kunna säga nästan fientliga, men så här i efterhand förstår jag ju dem- dottern åker till Manchester en vecka och kommer hrm och ska flytta ihop med en 30-årig engelsman de aldrig träffat...). De värmde upp över veckan som gick, och sista kvällen satte han sig ner med dem och lät dem fråga allt de kunde tänka sig, och pratade igenom hur han kände för mig och försäkrade dem om att han var en reko kille! Den som träffat min man och vet hur mycket känslor han visar vanligtvis fattar hur stort det här var....
Två veckor efter studenten, den 3 eller 4 Juli, tog jag körkort. Den 13 satt jag på planet, och här sitter jag nu, 9 1/2 år senare, med samma engelsman, i samma hus, med världens finaste unge och hund, och jag är tamejtusan likna kär än! Kompisen har jag försonatnedled, även om vår relation aldrig kommer bli densamma igen. Jag såg mig aldrig som en person som skulle "sno" en kompis ragg/kille, men det här var inget vanlig pirr i magen. Det här var mer som ett knytnävsslag i ansiktet. Det gick liksom inte att ignorera.....
Så himla dålig på att blogga! Vill ju verkligen hålla igång bloggen, men när tusan ska jag hitta tid?!?!?!
Den här veckan är extra hektisk- min gubbe man fyller 40 på fredag! Fatta 4-0!!! Det är fasen vuxen på riktigt!
En av grejerna som är så bra med en äldre man, är att jag aldrig riktigt får det där åldersnojjorna. Så fort jag bekymrar mig över att bli gammal vuxen så kan jag helt enkelt komma ihåg att han är massa äldre än mig! ;) (Jag är 28, by the way). Också: Behöver ej oroa mig för att han ska hitta någon yngre, pga ÄR någon yngre.
Har tagit ledigt på fredag eftermiddag så jag kan handla buffémat och baka en väldan ambitiös tårta (bild kommer). Sen åker vi och äter middag, och sen blir det öppet hus på söndag med vänner, barn, hundar och annat löst folk!
Åh, i övriga nyheter: Eddie sa "I love you" för första gången i lördags.
Till min kompis Deborah. Nåväl, jag kan tänka mig värre personer han kunde ha sagt det till....
Jag har börjat skriva ett par inlägg om Katrins fatshaming nu, men jag är så arg och ledsen att det liksom inte kommer någon vart.
Allt jag säger istället är: Håll er undan. Vill ni körs LCHF- gör det, men köp inte hennes bok eller produkter. De allra flesta som någonsin haft ett viktproblem vet att skam och förolämpningar har den motsatta effekten. Låt ingen kränka er till viktnedgång. Vill du gå ner i vikt, gör det! Hitta rätt stöd, för det hjälper. Någon som kallar dig tjockis eller "best"? Not so much.
Sjukt mycket på G igen. Halloween är överstökat, och sedan i eftermiddags är jag en registrerad zumbainstruktör!
Ska försöka hinna med ett långt inlägg i helgen. *lovar*
Gissar att ni derbyt lite så här medan ni väntar! ;)
