Inget särskilt...
...barnet går på riktigt bara! :)
Spenderade Bank Holiday-en hos svärisarna. Eddie sov hela vägen dit och hela vägen hem! Det tar 4 timmar, så gissa om det var skönt att inte ha en arg kille i baksätet!
Väl där fick han sina presenter, träffade hela högen med kusiner (makens ena brorsa har en nyfödd, bonussyster har två, och andra brorsan har fem!), och fick miljoners miljoner kramar och mysstunder med farmor.
Diskuterar livets stora frågor med farmor...
Terrieristen träffade sin nya "kusin", Bruiser, som är en 17-veckors korsning Yorkshire terrier/Chihuahua. Vi var lite oroliga över hur det skulle gå, men de lekte oavbrutet i 6 timmar! Rocky såg honom uppenbarligen inte som ett hot!
Inte ofta Rocky ser stor ut!
Det var skönt att komma tillbaka sent söndag kväll, då fick vi vår lediga måndag till oss själva! Handlade lite, och sen åkte vi och käkade för att fira vår bröllopsdag (som egentligen är idag). Eddie fick naturligtvis också följa med. Hade köpt barnmat åt honom, men den ratades när han såg vår mat. Fick hamburgare och pommes frites istället. Och saltgurka!
Mums!
Väntar på bekräftelse när mitt gästbloggsinlägg kommer- watch this space!
Spenderade Bank Holiday-en hos svärisarna. Eddie sov hela vägen dit och hela vägen hem! Det tar 4 timmar, så gissa om det var skönt att inte ha en arg kille i baksätet!
Väl där fick han sina presenter, träffade hela högen med kusiner (makens ena brorsa har en nyfödd, bonussyster har två, och andra brorsan har fem!), och fick miljoners miljoner kramar och mysstunder med farmor.
Diskuterar livets stora frågor med farmor...
Terrieristen träffade sin nya "kusin", Bruiser, som är en 17-veckors korsning Yorkshire terrier/Chihuahua. Vi var lite oroliga över hur det skulle gå, men de lekte oavbrutet i 6 timmar! Rocky såg honom uppenbarligen inte som ett hot!
Inte ofta Rocky ser stor ut!
Det var skönt att komma tillbaka sent söndag kväll, då fick vi vår lediga måndag till oss själva! Handlade lite, och sen åkte vi och käkade för att fira vår bröllopsdag (som egentligen är idag). Eddie fick naturligtvis också följa med. Hade köpt barnmat åt honom, men den ratades när han såg vår mat. Fick hamburgare och pommes frites istället. Och saltgurka!
Mums!
Väntar på bekräftelse när mitt gästbloggsinlägg kommer- watch this space!
Dags att sluta sörja.
Jag sörjer amningen. Shit, vad jag sörjer den. Ett år körde vi, eller 51 veckor för att vara exakt. Sen plötsligt en dag vände han bort huvudet. De första två nätterna tog han bröstet vid 4-tiden, men sen vägrade han då också. Från att ha ammat 4-5 gånger om dagen, tog det tvärt slut. Och ja, jag är ledsen som fan över det.
Mamma är ju så bra. Hon fick mig att känna mig lite bättre, genom att påpeka att det var ju hans eget val. Och visst är det skönt på det sättet, jag kommer inte att behöva avvänja honom längre fram, utan han fick bestämma. Men det är svårt att komma ihåg det när han pekar på muggen med utpumpad mjölk och säger "Möck" (ba, NU säger ungen ordet!).
Jag pumpade i tre veckor, och började gradvis blanda med vanlig standardmjölk. Sen i måndags dricker han bara komjölk, och SOM han dricker! Älskart!
En gång bröt jag ihop. La undan alla amningstoppar, och det blev bara för jobbigt. Bölade som ett barn i en timme. Men nu. Nu är det dags att sluta sörja. Nu ska jag se det som ett ypperligt tillfälle att gå ner i vikt, förhoppningsvis få magmusklerna att läka lite bättre så jag kan se mig i spegeln utan att må illa... Kunna ha fina behåar igen. Köpa en ny sport-bh som är funktionsduglig OCH behaglig.
En ska som hjälper sorgeprocessen: Eddie har sovit förjävla bra sen sin födelsedag. Nattning 19.30, sen får vi väcka honom vid 06.30. Inte ett uppvak däremellan. Och ja, jag erkänner gärna att det är riktigt skönt att nattningen tar MAX 10 min (en dålig kväll), istället för 30-45 med ett uppvak eller två.
En annan sak som hjälper: Han har inte gått och blivit megasjälvständig. Snarare tvärtom, han är gosigare än på länge. Vi kramas och pussas nästan oavbrutet innan läggdags. Häromkvällen testade jag att lägga honom i spjälsängen vaken. Han satte sig upp, och i tio minuter satt han och pussade mig genom spjälorna. Hjärtat ba, smalt till en pöl på golvet! (Misstänker att planen hade lite med att göra att inte sova, men det låtsas vi inte om!)
Så ett litet tag till får han vara min lilla bebis. Det hjälper också mot sorgen.
Mamma är ju så bra. Hon fick mig att känna mig lite bättre, genom att påpeka att det var ju hans eget val. Och visst är det skönt på det sättet, jag kommer inte att behöva avvänja honom längre fram, utan han fick bestämma. Men det är svårt att komma ihåg det när han pekar på muggen med utpumpad mjölk och säger "Möck" (ba, NU säger ungen ordet!).
Jag pumpade i tre veckor, och började gradvis blanda med vanlig standardmjölk. Sen i måndags dricker han bara komjölk, och SOM han dricker! Älskart!
En gång bröt jag ihop. La undan alla amningstoppar, och det blev bara för jobbigt. Bölade som ett barn i en timme. Men nu. Nu är det dags att sluta sörja. Nu ska jag se det som ett ypperligt tillfälle att gå ner i vikt, förhoppningsvis få magmusklerna att läka lite bättre så jag kan se mig i spegeln utan att må illa... Kunna ha fina behåar igen. Köpa en ny sport-bh som är funktionsduglig OCH behaglig.
En ska som hjälper sorgeprocessen: Eddie har sovit förjävla bra sen sin födelsedag. Nattning 19.30, sen får vi väcka honom vid 06.30. Inte ett uppvak däremellan. Och ja, jag erkänner gärna att det är riktigt skönt att nattningen tar MAX 10 min (en dålig kväll), istället för 30-45 med ett uppvak eller två.
En annan sak som hjälper: Han har inte gått och blivit megasjälvständig. Snarare tvärtom, han är gosigare än på länge. Vi kramas och pussas nästan oavbrutet innan läggdags. Häromkvällen testade jag att lägga honom i spjälsängen vaken. Han satte sig upp, och i tio minuter satt han och pussade mig genom spjälorna. Hjärtat ba, smalt till en pöl på golvet! (Misstänker att planen hade lite med att göra att inte sova, men det låtsas vi inte om!)
Så ett litet tag till får han vara min lilla bebis. Det hjälper också mot sorgen.
Strax tillbaka...
Har det lite hektiskt, och sitter dessutom och knåpar på ett gästbloggsinlägg, men snart är vi tillbaka! :)
Grattis älskade unge <3
1 år idag. Helt ofattbart. För trött för att skriva något längre inlägg, men här kommer en kort sammanfattning:
Vaknade, åt frukost och öppnade presenter.
Vi fixade sista grejerna inför kalaset, innan första gästen kom. Åt lite lunch, och en cupcake
Klockan 12 kom gästerna. Vi firade med tårta och cupcakes, chokladrutor och politiskt korrekta chokladbollar. Jag hade bakat allt själv. Är extra stolt över tårtan...
Sockerkaka med vaniljkräm och mosade jordgubbar. Toppad med grädde, och marsipanregnbåge, och pyttesmå nonstop!
Gillade tårta!
Eddie tog en tuppis mitt i partyt, men 45 minuter senare var han på topp igen!
När alla gästerna åkt hem öppnade vi alla presenterna. Det var en hel del...
Sen då? Jorå, vi pratade med mommo på Skype, och Eddie passade på att gå 6 steg från soffan till öppna spisen, och 5 tillbaka! Sen badade vi med nya badleksakerna.
Klockan 19.46 gick vi upp till sovrummet. 19.49 kom jag ner igen, då sov Eddie i sin spjälsäng!
Grattis älskade, älskade unge.
Vaknade, åt frukost och öppnade presenter.
Vi fixade sista grejerna inför kalaset, innan första gästen kom. Åt lite lunch, och en cupcake
Klockan 12 kom gästerna. Vi firade med tårta och cupcakes, chokladrutor och politiskt korrekta chokladbollar. Jag hade bakat allt själv. Är extra stolt över tårtan...
Sockerkaka med vaniljkräm och mosade jordgubbar. Toppad med grädde, och marsipanregnbåge, och pyttesmå nonstop!
Gillade tårta!
Eddie tog en tuppis mitt i partyt, men 45 minuter senare var han på topp igen!
När alla gästerna åkt hem öppnade vi alla presenterna. Det var en hel del...
Sen då? Jorå, vi pratade med mommo på Skype, och Eddie passade på att gå 6 steg från soffan till öppna spisen, och 5 tillbaka! Sen badade vi med nya badleksakerna.
Klockan 19.46 gick vi upp till sovrummet. 19.49 kom jag ner igen, då sov Eddie i sin spjälsäng!
Grattis älskade, älskade unge.
I will do anything for love...
...But I won't baka regnbågscupcakes igen! Jävla bök! Karamellfärg ÖVERALLT, massa disk, och helt omöjligt att få till antalet. Nee, det blir vanliga cupcakes med regnbågsfrosting istället! Projekt Nom har ju startat nu, ettårskalas på söndag!
Mitt i allt det goda och roliga känner jag nu att jag kan berätta om det jobbiga jag nämnde i förra inlägget.
Vi har fått omplacera den ena terrieristen, Rambo. De har aldrig varit överdrivet förtjusta i varann, men i torsdags togs det till sin spets. De rök ihop (tredje eller fjärde gången det händer), och det var på blodigt allvar. Vi fick verkligen kämpa för att få isär dem, det var fruktansvärt. Som vanligt var det Rocky som började, men Rambo som avslutade... Iochmed att vi fick sära på dem så blev det ordentliga skador... Rocky fick åka akut till veterinären, och sövdes och lappades ihop under natten.
De fick skära ytterligare för att få rena ytor att sy, men fortfarande :(
Vi kände att det här funkar inte längre. Inte med Eddie. Nästa gång skulle han lika lätt kunna vara i mitten av det hela. Så det hemska beslutet blev tvunget att tas. Rambo behöver mycket mer jobb än Rocky, så det är mer rättvist för alla att omplacera honom. Vi har helt enkelt inte den tiden eller resurserna som skulle krävas att få honom till den hund han kan vara. Han gick igenom ett trauma för 3 år sedan, vilket förstörde väldigt mycket, och det kommer krävas mycket one-to-one för att lösa det.
Men mitt i allt det ledsna händer något positivt. En bekant till vår kompis förlorade sin terrier i mars. Sedan dess har han varit väldigt nere, och gått upp 10-15 kilo. Han är pensionär, och bor på landet. När vår vän åkte dit och berättade om Rambo blev han eld och lågor, och vi var där en timme senare. Nu är Rambo där. Han har honom på prov i en vecka, sedan ska vi bestämma om det blir en långvarig lösning. Vi har inte hört något än, vilket vi tar som goda nyheter. Funkar det här är det allt Rambo vill ha och behöver. 100% uppmärksamhet, 3-4 långa promenader på hederna varje dag, EN person som spenderar all sin tid med honom. Perfekt.
Men fan vad det gör ont i hjärtat ändå.
♥
Mitt i allt det goda och roliga känner jag nu att jag kan berätta om det jobbiga jag nämnde i förra inlägget.
Vi har fått omplacera den ena terrieristen, Rambo. De har aldrig varit överdrivet förtjusta i varann, men i torsdags togs det till sin spets. De rök ihop (tredje eller fjärde gången det händer), och det var på blodigt allvar. Vi fick verkligen kämpa för att få isär dem, det var fruktansvärt. Som vanligt var det Rocky som började, men Rambo som avslutade... Iochmed att vi fick sära på dem så blev det ordentliga skador... Rocky fick åka akut till veterinären, och sövdes och lappades ihop under natten.
De fick skära ytterligare för att få rena ytor att sy, men fortfarande :(
Vi kände att det här funkar inte längre. Inte med Eddie. Nästa gång skulle han lika lätt kunna vara i mitten av det hela. Så det hemska beslutet blev tvunget att tas. Rambo behöver mycket mer jobb än Rocky, så det är mer rättvist för alla att omplacera honom. Vi har helt enkelt inte den tiden eller resurserna som skulle krävas att få honom till den hund han kan vara. Han gick igenom ett trauma för 3 år sedan, vilket förstörde väldigt mycket, och det kommer krävas mycket one-to-one för att lösa det.
Men mitt i allt det ledsna händer något positivt. En bekant till vår kompis förlorade sin terrier i mars. Sedan dess har han varit väldigt nere, och gått upp 10-15 kilo. Han är pensionär, och bor på landet. När vår vän åkte dit och berättade om Rambo blev han eld och lågor, och vi var där en timme senare. Nu är Rambo där. Han har honom på prov i en vecka, sedan ska vi bestämma om det blir en långvarig lösning. Vi har inte hört något än, vilket vi tar som goda nyheter. Funkar det här är det allt Rambo vill ha och behöver. 100% uppmärksamhet, 3-4 långa promenader på hederna varje dag, EN person som spenderar all sin tid med honom. Perfekt.
Men fan vad det gör ont i hjärtat ändå.
♥
Att bo i England
Vi har haft några jobbiga dagar här, med jobbiga beslut tagna, så har inte orkat blogga. Ikväll fick jag dock ett mail med lite frågor om livet i England. Svaret blev så långt att jag lägger upp det här också! Om det verkar lite osammanhängande så beror det på att jag svarar på frågorna!
Jag tror England har sina bra och sina dåliga sidor, precis som Sverige! Ibland känner jag att jag gärna skulle flytta tillbaka, men å andra sidan är det här hemma nu, och iochmed att maken inte pratar svenska är det inte genomförbart just nu.
Alltså, engelsmännen är ju inte direkt kända för sina kulinariska förmågor.... ;) Det finns en massa skit i mataffären, men letar man lite så går det ju att hitta det mesta nyttigt! Plus att jag blir lite sporrad att laga från scratch, om allt var supernyttigt skulle jag nog gena mycket mer! :) Vattnet är däremot asäckligt. Jag kokar Eddies vatten, själv dricker jag bara från vattenmaskinen på jobbet. Tror vi blir lite bortskämda, vi svenskar, med världens renaste vatten! Maken dricker glatt kranvatten! Sen tycker jag att det är lite kul att se folks blickar när de ser Eddie äta, BLW är ju ganska nytt här också!
Sjalen fick EXTREMT mycket uppmärksamhet. MEN. Bara positiv! Folk kommer fram och frågar om den, och tycker den är supersmart! Tror vi krossar lite myter, folk märker ju att Eddie är kaxig och självsäker, så att Attachment Parenting skulle skapa klängisar stämmer ju inte! Vad gäller genus är det jävligt jobbigt, det går inte att komma ifrån. Å andra sidan har jag spenderat större delen av mitt liv att oroa mig för vad folk tycker, så ska jag ändå oroa mig kan jag ju lika gärna ge dem något att tycka till om! ;) Jag tror man kommer långt med lite sarkasm och en massa självdistans! Jag kallar mig själv för en Earth Mother och Hippie, då kan folk liksom inte komma och tycka det som en förolämpning! Lite Eddie Izzard School of Thought! Ser jag att folk tittar snett på vad Eddie har på sig, eller om någon fäller en kommentar, så brukar jag skratta och kalla honom mitt Politiskt Korrekta Barn! Även med amningen fick jag bara positiv respons. Amningsstatistiken är helt skrämmande här, så när någon kommer och ammar i ett år (51 veckor för att vara exakt, han la av förra veckan!) så blir det ju lite ståhej!
Vårt hus var byggt 1908, så något måste de ha gjort rätt, haha! När vi flyttade in hade det inte centralvärme (det fanns liksom en anledning till att vi kunde köpa ett radhus med tre sovrum, vardagsrum, matrum/kök och splitternytt badrum för under 600k!!), men det har vi nu installerat! Vi har aldrig haft problem med ohyra, det enda vi märkt är att sniglar har tagit sig in i köket via bakdörren ibland på sommaren (jag klev på en när jag var höggravid. Barfota. *kräks* ), annars har vi aldrig märkt något, förutom gången hundarna varit i högt gräs och drog hem loppor. Det gjorde dom dock även när vi var och tältade! Som gammal Sundsvallare är det ju också jävligt skönt att slippa myggen, haha! Skulle dock önska att fler börjar ha blandkran även i badrummet, de har liksom gett med sig vad gäller kökskranarna! Och heltäckningsmattorna är på väg bort, trägolv är mycket mer populärt numer! Bara gammfolk som kör hårt på matta, för så har det ju alltid varit!
Löner är inte lika höga vad jag vet. Däremot betalar man ju väldigt mycket mindre i skatt, och mat och alkohol är billigare. Vi tjänar inte supermycket (runt 20k/månad innan skatt, var), men har som sagt hus, vovve och två bilar, och lever relativt drägligt. Dagis är däremot svindyrt, vi betalar 7500/månad för Eddies dagis. Är man låginkomsttagare kan man få hjälp med avgifter, men vi hamnar precis i mitten. Skulle ju naturligtvis kunna välja ett billigare dagis, men då tummar man ju också på kvalitéen. Där han är så är han med min bästa vän hela dagarna, hon är vice rektor. De har även kameror i varje rum, så jag kan logga in och kolla att allt är ok! Nu bor vi i Nordvästra England, ju längre Sydost man kommer desto dyrare blir det, men å andra sidan är lönerna också högre, så det går nog på ett ut.
En sak jag märker är att folk rent generellt är trevligare här. Jag får alltid lite ångest när vi ska till Sverige, speciellt om vi ska till Stockholm. Tycker folk tittar ner på en, undviker ögonkontakt mm, medans här känner jag mig mer bekväm i mitt eget skinn, och man hejar på folk. Återigen, tror det är annorlunda nere i London, men i Manchester är folk i allmänhet trevliga! :)
Livet här. ♥
Jag tror England har sina bra och sina dåliga sidor, precis som Sverige! Ibland känner jag att jag gärna skulle flytta tillbaka, men å andra sidan är det här hemma nu, och iochmed att maken inte pratar svenska är det inte genomförbart just nu.
Alltså, engelsmännen är ju inte direkt kända för sina kulinariska förmågor.... ;) Det finns en massa skit i mataffären, men letar man lite så går det ju att hitta det mesta nyttigt! Plus att jag blir lite sporrad att laga från scratch, om allt var supernyttigt skulle jag nog gena mycket mer! :) Vattnet är däremot asäckligt. Jag kokar Eddies vatten, själv dricker jag bara från vattenmaskinen på jobbet. Tror vi blir lite bortskämda, vi svenskar, med världens renaste vatten! Maken dricker glatt kranvatten! Sen tycker jag att det är lite kul att se folks blickar när de ser Eddie äta, BLW är ju ganska nytt här också!
Sjalen fick EXTREMT mycket uppmärksamhet. MEN. Bara positiv! Folk kommer fram och frågar om den, och tycker den är supersmart! Tror vi krossar lite myter, folk märker ju att Eddie är kaxig och självsäker, så att Attachment Parenting skulle skapa klängisar stämmer ju inte! Vad gäller genus är det jävligt jobbigt, det går inte att komma ifrån. Å andra sidan har jag spenderat större delen av mitt liv att oroa mig för vad folk tycker, så ska jag ändå oroa mig kan jag ju lika gärna ge dem något att tycka till om! ;) Jag tror man kommer långt med lite sarkasm och en massa självdistans! Jag kallar mig själv för en Earth Mother och Hippie, då kan folk liksom inte komma och tycka det som en förolämpning! Lite Eddie Izzard School of Thought! Ser jag att folk tittar snett på vad Eddie har på sig, eller om någon fäller en kommentar, så brukar jag skratta och kalla honom mitt Politiskt Korrekta Barn! Även med amningen fick jag bara positiv respons. Amningsstatistiken är helt skrämmande här, så när någon kommer och ammar i ett år (51 veckor för att vara exakt, han la av förra veckan!) så blir det ju lite ståhej!
Vårt hus var byggt 1908, så något måste de ha gjort rätt, haha! När vi flyttade in hade det inte centralvärme (det fanns liksom en anledning till att vi kunde köpa ett radhus med tre sovrum, vardagsrum, matrum/kök och splitternytt badrum för under 600k!!), men det har vi nu installerat! Vi har aldrig haft problem med ohyra, det enda vi märkt är att sniglar har tagit sig in i köket via bakdörren ibland på sommaren (jag klev på en när jag var höggravid. Barfota. *kräks* ), annars har vi aldrig märkt något, förutom gången hundarna varit i högt gräs och drog hem loppor. Det gjorde dom dock även när vi var och tältade! Som gammal Sundsvallare är det ju också jävligt skönt att slippa myggen, haha! Skulle dock önska att fler börjar ha blandkran även i badrummet, de har liksom gett med sig vad gäller kökskranarna! Och heltäckningsmattorna är på väg bort, trägolv är mycket mer populärt numer! Bara gammfolk som kör hårt på matta, för så har det ju alltid varit!
Löner är inte lika höga vad jag vet. Däremot betalar man ju väldigt mycket mindre i skatt, och mat och alkohol är billigare. Vi tjänar inte supermycket (runt 20k/månad innan skatt, var), men har som sagt hus, vovve och två bilar, och lever relativt drägligt. Dagis är däremot svindyrt, vi betalar 7500/månad för Eddies dagis. Är man låginkomsttagare kan man få hjälp med avgifter, men vi hamnar precis i mitten. Skulle ju naturligtvis kunna välja ett billigare dagis, men då tummar man ju också på kvalitéen. Där han är så är han med min bästa vän hela dagarna, hon är vice rektor. De har även kameror i varje rum, så jag kan logga in och kolla att allt är ok! Nu bor vi i Nordvästra England, ju längre Sydost man kommer desto dyrare blir det, men å andra sidan är lönerna också högre, så det går nog på ett ut.
En sak jag märker är att folk rent generellt är trevligare här. Jag får alltid lite ångest när vi ska till Sverige, speciellt om vi ska till Stockholm. Tycker folk tittar ner på en, undviker ögonkontakt mm, medans här känner jag mig mer bekväm i mitt eget skinn, och man hejar på folk. Återigen, tror det är annorlunda nere i London, men i Manchester är folk i allmänhet trevliga! :)
Livet här. ♥