mammaiengland

Två helger i rad har vi fått kommentarer om Eddie, på exakt samma ställe här i byn. Det var lite lustigt att det var på samma ställe, då reaktionerna var varandras motpoler...

Förra helgen:

Är på väg hem med Eddie från vårt lilla shoppingcenter. Eddie har blå, "grabbig" munkjacka, svartochvitrandig mössa, svarta vantar, "pojkskor" och ceriserosa manchesterbyxor. På vägen möter vi en äldre man (M i konversationen):

M: "Ja du, det måste alltid vara något rosa, eller hur?"
Jag (ser vart det här är på väg): "Ja, hehe"
M (till Eddie): "Är du en duktig flicka för din mamma?" (så många fails där!!!!!)
Jag (glatt): "Han är faktiskt en pojke."
M: "MEN VARFÖR I HELA FRIDEN HAR HAN ROSA PÅ SIG?!?!?!?!"
Jag: "Han valde dem."
M: "Jag såg minsann en dokumentär häromveckan, om en pojke, som var en flicka inuti. Han visste det redan när han var liten. SÅNT VET DOM TIDIGT, VETTU!!!"
Jag: "Jo. Jag tror iochförsig att han helt enkelt gillar rosa."

Den här helgen:

Är på väg TILL shoppingcentret med Eddie i ergon (det finns inte så jättemycket att göra häromkring!). Eddie har gråa underställsbyxor med svarta älgar, grå knäsockor med mörklila djur, Pippitröja och en mörklila randig mössa. En äldre kvinna (K) går ikapp oss:

K: "Åh vet du, jag kan inte låta bli att säga: Vilken underbar liten flicka! Hur gammal är hon, runt 2?"
Jag (glatt): "Han är en liten kille, och han är 18 månader"
K: "Ooooh, förlåt!!! Det är håret"
Jag: "Haha, det är ingen fara!"
K: "Jag såg en liten pojke i tidningen häromdagen, med så långt vackert hår, jag borde verkligen veta bättre!"
Jag: "Han har rosa på sig mest hela tiden, så du är verkligen inte den första!"
K: "Så typiskt mig, förlåt så mycket"
Jag: "Äsch, det är ju inget fel att vara tjej, jag kan tänka mig många värre saker att bli kallad för!"
K (skrattar så hon nästan kissar på sig): "Ja, det har du så rätt i!"

Jag blir så fascinerad. Konversation 2 gjorde mig på så gott humör (under vår 40 minuters promenad blev han sen kallad flicka/hon/henne 4 gånger till- det kanske är håret ändå, kläderna var verkligen ite utpräglat flickiga!), det märktes att hon fick sig en liten tankeställare, och hon var så himla trevlig. Konversation 1 däremot, gör mig mer och mer förbannad. Inte för att han misstog Eddie för en tjej. Inte för att han uppenbarligen inte håller med om att klä en pojke i rosa. Nej, det är OFÖRSKÄMDHETEN som gör mig arg!

Skulle du gå fram till en vuxen och helt oombedd börja såga vad de har på sig? Nej? Men varför är det ok att göra detsamma med ett barn?! När ska folk fatta att yttrandefrihet inte betyder att tvunget gapa ut ALLT MAN TYCKER HELA TIDEN? Är det så jävla svårt att vara trevlig eller hålla käft?

Och nej, jag tror inte det är en ren generationsfråga. Personerna i de två exemplen ovan var i samma ålder. Jag tror mer det handlar om ren och skär HYFS.

Tack för mig. Rant over.