mammaiengland

Igår var olyckan framme igen, och vi fick spendera kvällen på akuten...

Precis när jag hämtade Eddie på dagis hände det. En av försskolelärarna öppnade dörren till avdelningen (dörren öppnas inåt), och precis då bestämde Eddie sig för att peta in fingret i springan vid gångjärnen...

Har aldrig sett honom skrika på det viset, det tog nästan 10 minuter innan vi fick kontakt med honom. Tack och lov har vi en flaska Ibuprofen där, så han fick snabbt en dos. Åkte hem och gav middag, vilket han inte åt (vilket är ett klart tecken på katastrof!). Ringde mamma på Skype, och hon fick kika (hon är distriktssköterska). Fingret var då rödlila och nästan dubbelt så stort som långfingret, så hon tyckte vi skulle åka in. Sagt och gjort, vi drog ner till akuten för tredje gången i hans liv (vi var ju på barnakuten för fototerapin, och även när han satte in handen under en stol och personen i stolen lutade sig framåt). Bedömningen gick fort, på 15 minuter var vi i väntrummet på Panda Unit, alltså barnakuten. Vi fick träffa en jättegullig doktor, som tyckte han verkade pigg och glad, men skickade oss på röntgen för säkerhets skull. Där körde vi byte till pyjamas, och kopp med mjölk, den här gången var vi förberedda! Pappa fick hålla i inne på röntgen, samtidigt som han matade med distraherande russin!
Tillbaka till barnakuten, nu med en trött Eddie. Blev inkallade igen. Ett område på filmen såg lite annorlunda ut, typ suddigt. Det kan vara för att fingrarna växer, men kan också vara en liten spricka (small hairline fracture). De lindade inte, hon sa att barn i Eddies ålder har tagit av lindan innan man är ute i väntrummet. Däremot kan frakturer på så små utvecklas över några dagar, så vi ska hålla koll på fingret och åka tillbaka om det blir mer svullet eller missfärgningen blir värre.

Efter en sovmorgon åkte vi till dagis igen, och Eddie promenerade runt avdelningen och visade alla sitt finger! Pratade med dem om säkerhetsdörrar med skydd, och de ska kolla upp.

Phu, vilken jävla kväll, på ren svenska!