mammaiengland

Alltså, snacket som kommer nu?! Senaste veckorna har vi haft ett stort språksprång, och nu börjar en verkligen fatta vad ungen säger! Några favoriter (vissa som visar på framtida Nobelprismaterial, vissa bara sjukt roliga):

"Mormon o Vafan"
(mormor och morfar)

"Oh no not me"

"Not want to!"

"Noooooooooooo....Um, Yeah"

"I don't like it"
(Hej tvååring. Den sista var för övrigt följd av att han glufsade i sig pappas- identiska- middag istället)

"Gonna do it"
(när vi bad honom att inte ge sin mat till hunden. Han gjorde det också)

"Can't do it"

"Can't do it today"

"Can't do it without dancing"
(Alla dessa var samma konversation, om en byxa som skulle av. Han var inte impad att Vafan hade bytt dansshowen mot nyheterna)

"Are you sleepy yet?"
(Efter att ha lagt tre kuddar på hunden.)

"Mjölk", "gurka", "kex" "godis"- för vissa ord är helt enkelt lättare på svenska!

"Thankooooooo"

"No thankoooooo"

"Yes peeeeeeaase!"
(Artig unge!)

"Zumbaaaaaaaaa"
(Så fort jag tar på träningskläder)

"Wanna go bed"

"Wanna go sleep"

"Want pyjamas"
(För ett barn som inte gillar att sova så är han väldigt fäst vid sömnrelaterade grejer)

"Careful Bob. Careful Deborah"
(Bob och Deborah är hans Duplo-figurer. Han döpte dem själva. Deborah är min kompis. Vi har ingen aning var Bob kom från.)


Hur jobbigt det än är med känslostormarna så är det ju samtidigt så himla häftigt vilken liten person han håller på att bli! Kan lyssna på honom snacka och sjunga (och kan han sjunga?!?!) i timmar!!!

Det är så fint att se vad bra Eddie är på att dela med sig.

Halväten mat


Småsten


Magsjuka


:S

Nu sa jag ju att detta aldrig kommer bli en viktblogg, och det kommer det inte heller, men jag vill reflektera lite kring det här ned vikt...

Jag börjar närma mig -15 kilo nu. Hur känns det? Jodå. Mina knän mår definitivt bättre, jag orkar mer, hyn är klar och min ibs har knappt gjort sig hörd den senaste månaden eller så. Och jo, nog fan SER jag bättre ut också, även om det är långt ner på listan av anledningar, åtminstone för MIG. Alla andra däremot... Jag har kollegor som ger dagliga uppdateringar om hur jag ser ut. Say what, liksom?! När blev det ok?! Att få en kommentar när jag träffar någon jag inte sett på ett tag (so ikväll på zumban, en kund som inte varit där på ett tag kände helt genuint inte igen mig) är väl en sak, men de konstanta kommentarerna, 'recensionerna' nästan, fan, de gör mig bara stressad.

Jag har valt att gå en väldigt strikt väg. Varför? Jag har en ganska fuckad relation till mat. Nojor, matfobier, mat som tröst, trygghet, kärlek och så vidare i all oändlighet. Jag har inte den där spärren, som gör att jag kan äta EN chokladbit. Nej, börjar jag slutar jag inte förrän hela asken är tom. Inte några körsbär, utan ett halvt kilo. Istället för en skiva rostat bröd med paté- minst fyra, plus två cupcakes och en näve kex med ost.
Så för mig är superstrikt den enda vägen just nu. Håller mig runt 800 kalorier vardagar, och kan unna mig lite mer någon kväll till helgen- indiskt, eller en pizza. Annars skulle jag inte ha pallat mer än en vecka. Jag zumbar tre gånger i veckan, och dansar en gång. Det är inte för alla, men just nu är det för mig.
Jag önskar att vikt inte var en så stor (no pun intended...) grej. Att en kan gå upp, ner eller inte alls, utan att det är nyheter, utan att folk brydde sig så jävla mycket.

Mest av allt önskar jag att JAG inte brydde mig, artist inte kände den där glimten av glädje varje gång någon ny nämner hur jag ser ut...

En av mina Facebookbekanta har en dotter några månader äldre än Eddie. Nästan varje dag kommer uppdateringar om allt "mys" hon ska ha med sin "prinsessa". Förra veckan satt jag och slösurfade runt, och upptäckte att hon även har en bonusson. I hennes äldre album figurerar pojken ganska mycket, men sedan dottern föddes finns kanske 1 kort på honom, och då när han poserar med barnet.

Alltså, jag vet inte omständigheterna, men det är en sån uppenbar kontrast. Album efter album med hennes lilla "modell" (det här är alltså en bekant!), i en prinsessoutfit efter en annan, och så kanske ett, max två, om ens något, kort på pojken...

Är det bara jag som känner så här? Gör man sån skillnad på egna barn och bonusbarn? Om bonusen får ett syskon, gör man inte en liten extra ansträngning, istället för tvärtom?

Som sagt, jag vet inte omständigheterna, men jag får en dålig smak i munnen.....

Jag: "Vi ska bara gå till grannen och höra om de kan passa hunden en stund på onsdag"

Eddie: "What monster?!"

Hjälp! Jag behöver inspiration! Något att skriva om! Något spännande, något man kan leka med- och choklad!!! ;)

Kom igen, ge mig lite tips!