mammaiengland

Flera av mina vänner + familj har frågat vad jag gör på jobbet egentligen. Har även fått frågan ett par gånger här i bloggen, så jag tänkte försöka mig på att förklara genom att redogöra för en alldeles vanlig dag på jobbet- idag.

Jag jobbar på en Housing Association. Vi äger 18000 fastigheter i en grannstad till Manchester. Vi är en så kallad social landlord, vilket betyder att våra hyresgäster är främst låginkomsttagare, många tillhör etniska minoriteter. Vi har även specialiserade boenden för äldre, missbrukare, och andra med särskilda behov. Mitt arbetslag är projektledare och jobbar med projekt relaterade till land inom och runt våra bostadsområden, snarare än bostäderna i sig.

Det här gjorde jag idag:

Gick igenom konsultation vi gjort med boenden runt ett fält vi vill dela upp och göra gårdarna större. Skrev ut ett gäng formulär.

Åkte upp till fältet och knackade dörr för att få tag på de hyresgäster som inte svarat. Väl där uppe pratade vi även med förmannen som leder vårt projekt med att byta ut staketen i det bostadsområdet, samt med en hyresgäst som hade några frågor (våra jackor är märkta, så vi blir ofta stoppade när vi är ute på bostadsområden).

Kom tillbaka till kontoret, och matade in resultaten av konsultationen.

Gjorde 30 goodie bags för morgondagens lektion i en mellanstadieklass.

Organiserade lunch för en kollega, tog beställningar och ringde in dessa till restaurangen.

Skrev ut ett Class Pack till lektionen (informationsblad, instruktioner hur man rapporterar miljörelaterade problem till kommunen, en saga, diplom till skolan och varje enskild elev).

Lunch. Passade på att köpa lite godis att lägga i varje goodie bag.

Bokade möte till nästa vecka med mina Gröna Inspektörer, såg till att alla kan komma, att vi har ett konferensrum stort nog och att det finns mjölk, reseersättning mm redo.

Diskuterade garagekolonier med en kollega från kommunen (hon är ansvarig för de som hyr garageplättarna och allt vad det innebär, jag är ansvarig för landet plättarna befinner sig på).

Svarade en förfrågan från en kund om en av dessa garagekolonier.

Kontaktade en annan hyresrättsförening och sökte (och fick) lov att byta ut ett gäng staket som deras hyresgäster delar med våra. Såg till att dela denna information med alla relevanta kollegor.

Sökte information om en fastighet på ett bostadsområde som vi inte kunde lista ut om den var vår eller ej.

Gjorde två affisher inför lektionen imorgon, som redogjorde för fältarbetet vi gjort med barnen (vi gör 4-veckorsprojekt med mellanstadieklasser där de går ut i samhället och dels tittar hur mycket skräp som finns, och dels plockar skräp, och sen håller vi en lektion i klassrummet också).

Finslipade utvärderingen som ska skickas till fastigheter där staketbytet är klart (runt 400 än så länge). Delade den med inblandade kollegor och bad om feedback om de behöver någon annan information från den. Bad även om feedback från kollegan som ska analysera utvärderingen.

Så- det var alltså idag. En ganska typisk dag skulle jag vilja säga.

Förstår du vad jag gör nu, mamma?

Jag hatar mens. Hatart.

Nu i veckan var det dags igen, så när vi handlade laddade jag upp med bindor.

Tyckte det var jättekonstigt, varje gång jag gick på toa doftade det någon äcklig parfym, typ luftfräshare på offentlig toalett... Trodde först maken hade köpt någon ny toalettrengörare, men insåg snart att nej- det var från mig doften kom. Vafan?

Plockade upp paketet med bindor och jodå. Parfymerade. Ja, ni läste rätt. Parfymerade. Jag säger det igen: PARFYMERADE!!! Och det var inte nån specialversion, det var de vanliga. En etikett på paketet säger "Nyhet- nu med Odour Control!"

Ja, för vi tjejer har ju inte nog att oroa oss för. Nu ska vi vara medvetna om att vi utsöndrar en "odör", och att den måste "kontrolleras". MED EN VIDRIG JÄVLA PARFYM SOM LUKTAR TANT OCH KLORIN!!!!!

Tack Always. Inte nog med att er slogan "Have a happy period" sitter som en jävla käftsmäll där jag ligger och kvider med ont i mage och rygg varje månad, nu ska jag också vara medveten om min odör, och helst få svamp på köpet. Always? Snarare Never.

Jag har nämligen köpt en sån här istället.

Riktig jävla skitvecka på jobbet, rent ut sagt. Jobbat sent, blev helt obefogat utskälld av en grupp människor, otrevliga människor på telefonen, och så jävla vidare. Jag är så sjukt trött.

Maken jobbar imorgon förmiddag, så ingen sovmorgon. Dessutom måste jag iväg med onga till en VC el dyl, han har något underligt utslag på magen (trodde svinkoppor, men efter en googling jag skarpt ångrar ser det inte ut som det längre), och jag har inte nog med semesterdagar för att vänta och hålla honom hemma på måndag, behövs det medicineras måste vi börja i helgen. Usch vad hemskt det låter, men sånt är livet ibland.

Apropå liv har jag en alldeles sproillans ny liten brorson! Välkommen Nisse! I söndags damp han ner, deras tredje barn, mammas och pappas fjärde barnbarn.

Det känns lite konstigt att skriva om BLW nu när Eddie är såpass stor, men eftersom jag fortfarqnde försöker laga hans mat enligt samma principer som från början, så fortsätter jag ett tag till!

När vi ger Eddie lunch här hemma brukar vi oftast köra någon form av rester. Tyvärr är vi också sjukt lata och äter alldeles för ofta hämtmat på fredagar, så det är inte alltid det finns lämpliga rester. Vi har därför börjat göra omelett ganska ofta på helger. Extremt BLW-vänligt, lätt att göra, och går att variera in i det oändliga. Igår blev det ost, ärtor och majs, andra varianter kan inkludera ( i olika kombinationer):

Skinka
Paprika
Rödlök
Broccoli

Och naturligtvis allt annat som är nommigt!

Idag blev den mer som äggröra (var lite ivrig där med vändningen), och åts lättast med sked och gaffel, men den går likabra att göra som en pannkaka och skära i strimlor.


Omelett- Nomelett!

Idag har jag haft en riktig husmorsdag à la Underbara Clara. Det måste nästan vara febern/antibiotikan som gjort det... Eddie har varit på bra humör, bara ett ordentligt vredesutbrott (när han inte fick bada i en vattenpöl på vägen hem från posten), och då har man ju den där extra energin att leka och pyssla.

Vi tittade på Pippi en stund på morgonen. Reaktionen?


Var god stör ej. Kollar Pippi.

Till sist messade jag mamma och bad henne köpa dvdn! Vi sitter ju och kollar på youtube-snuttar, det blir inte samma sak!

Lagade Eddies lördagslunch (BLW-inlägg kommer om det), som han nommade i sig. Efter lunch verkade han fortfarande relativ pigg, så istället för att lägga honom direkt, fick han hjälpa mig att baka en banankaka:



(Vi hade i mer banan än så!)


Eddie hade det viktigaste jobbet!

Sen sov han, och jag tog itu med mitt nya Projekt.

Alltså, jag vill ju också vara så där duktig som t ex Audhumble, och kunna ba svänga ihop något asbra på en halvtimme. Sticka kan jag inte. Virka kan jag inte. Men sy då? Hade ett par gamla leggings (mina) med hängröv, och ett par gamla mjukisbyxor (också mina) med taskig passform, men bra mudd. Så vad kan man göra av dom, undrar ni nu?



Byxor till ungen såklart!

Det är en såndär modell som verkar florera runt många sybloggar, harem/piratstil med en bred mudd nertill.

Med tanke på att jag inte hade något mönster och alltså fick lista ut bit för bit hur de skulle sys är jag riktigt fett nöjd!

Och vad tyckte Eddie?



Jorå.

Att bli liiiiite sjukare än alla andra.

Eddie: Förkyld och ont i halsen.

Mamma: Bihåleinflammation, öroninflammation (naturligtvis!) och en hals så röd att doktorn funderade på om det var halsfluss också.

Häpp!

Å andra sidan, när man kommer ner till scener som dessa på morgonen, då glömmer man sjukdom, och hjärtat ba "KABOOOM".


Äta flingor. Apan tittar på.

Nu kan jag äntligen dela med mig av vad jag och maken har pysslat med!

Vi har som tradition på jobbet att göra presentkorgar till de som går på mammaledighet. Min kompis slutade idag, och det var jag som var ansvarig för insamlingen. Vi kom på att eftersom hon redan har en son så vill vi göra något lite annorlunda, något som han kan leka med efteråt också. Så, without further ado...



Vi gjorde en skattkista! :)

Vi gjorde om och målade en flyttkartong, och sen visade maken exempel på sin magi och dels ritade plankorna, och sedan la till banden och handtagen. Sen fäste vi det hela med kardborreband så att den går att öppna och stänga.

Sen fyllde vi den med presenter som kollegor köpt. Dels babykläder och -tillbehör (blöjor, kräktrasor, dregglisar, hemstickade filtar mm), men också grejer till henne själv (jag köpte en Tangle Teezer och en hårinpackning) och hennes man, och en t-shirt och chokladpengar till sonen, så han inte känner sig utanför!


Full av grejer. Den röd/orange/rosa/lila filten närmast kameran är typ hur fin som helst!

Justja, vi hade också klätt insidan i guld:


Bonus: Gissa könet på bebisen...

Så ha, det lönar sig att vara vän med mig! :D

Jag är förresten hemma sjuk idag. Jag har tagit över Eddies förkylning, och förstår 100% varför han har varit så gnällig! Ont i bihålorna, ont i öronen, och hostar/harklar blodblandat slem. Sjukt jävla sexig just nu. Och så samvetet på det. Eddie är på dagis fast jag är hemma (vi betalar ju privat, så det är inte som i Sverige). Jag vet att han har det bra där och att han inte blir uttråkad som han blir här hemma när jag inte orkar, men SAMVETET!

Så off till doktorn I go i eftermiddag. Hade redan en tid för en orelaterad grej, men tänkte fråga om det här med blodet, känns ju sådär...

Nu har jag fått ett par kommentarer om vår framåtvända bilbarnstol, så jag tänkte sammanfatta i ett eget inlägg.

Ja, Eddie sitter framåtvänd, har gjort sedan 9-10 månader. Det är helt normalt i England, de sitter bakåt i babyskyddet, sedan framåt.

Här är våra anledningar.

Först och främst, det är svårt att få tag på bakåtvända stolar. Antingen får man köpa med sig från Sverige, eller så får man beställa från de få websidor som säljer dom här. So far, so minimal ansträngning. MEN.

Vi har alltså världens sämsta bil vad gäller just bilbarnstolar. Det finns cirka 1 stol som passar (och det var fan med nöd och näppe!). En snabb googling säger att dels är bältet i baksätet kortare än genomsnittet, plus att grejen man klickar i bältet i inte är positionerad som i andra bilar. Minns jag rätt är den högre än i de flesta bilar. Detta gör att det är svårt att få in en bilstol. Iso-fix funkar inte.

Det här visste vi såklart inte när vi köpte bilen, 2008, när Eddie inte ens var påtänkt. Jag menar, vem tänker på en sån grej när de köper en bil om man inte ens har barn?

Är jag glad över detta? Nej, inte särskilt. MEN:

Jag är trygg i vetskapen att stolen vi har är en av de bästa och säkraste stolarna som finns att köpa här. Den har en recliner, så Eddie sitter lite halvliggande, vilket ger lite extra skydd. Medans han är en liten fjant har vi dessutom en extra insats som ger stöd runt huvudet och nacken.

Jag VET att bakåtvänt är säkrare och bättre, men jag tänker inte anamma Familjelivsuppfattningen om att framåtvänt är livsfarligt. Jag har ingen exakt statistik, men man hör väldigt väldigt sällan (tack och lov) om småbarn som skadas illa eller dör i trafiken här i England. Jag tror faktiskt att om det visade sig vara så farligt och riskabelt så skulle affärerna börja sälja bakåtvänt som standard även här.


Insatsen


Halvligger


Ser nackvärre ut än vad den är pga sovställning. Oftast somnar han bakåtlutad.

Min bebis håller på att bli en riktig liten människa (you know whatta mean...).

Eddie pekar på en dvd-box genom skåpdörren.

Jag: "Vill du ha den Eddie?"

Eddie: "Yes peeeeeaase"

*dör*

Hade visst inte varit helt hundra på dagis. Verkar inte så allvarligt.





Alltså STÖKET på den här ungen...

1. Vi är på Ikea. Eddie pekar på varenda lampa han ser och talar hjälpsamt om för mig att det är just en lampa. Det finns ganska många lampor på Ikea.

2. Han pekar på saker och frågar "Vaeddä?". Ibland "Whassat?". Fnissar om han tycker svaret är roligt av någon anledning.

3. Han pratar i sömnen. <3


Älsket på den här ungen alltså...

Vafan?! Feber IGEN?! Jahapp, så går det visst när man byter dagisavdelning...

Terrieristen tycker det är jättejobbigt när Eddie är sjuk, han håller sig nära och ska dit och kolla konstant...


Passar brorsan...

Än så länge verkar det inte vara allvarligare än en bonnförkylning, men med facit i hand från förra gången håller vi naturligtvis ordentlig koll på andning och luftvägar... Eddie själv tog det hela med en klackspark. Nommade i sig lite Ipren, och sen var han ganska nöjd. Fick ju käka mellis framför tv:n, what's not to like, liksom?!


Kollar på julklappsdvdn också. Himla bra, det här med att vara sjuk!

Sen träffade vi vår nya granne, vars mamma kallade Eddie princess. Han hade alltså kläderna ovan på sig. Jag tror vi har en lång väg att gå innan den vänskapen är välcementerad.... :D

Jag har närt en hillbilly vid min barm.

Idag känns det lite bättre (ja, förutom knäfanskapet då!). Tack för fina kommentarer, ibland är det verkligen precis exakt vad man behöver! Natten var ok, även om pellefjanten ramlade ur sängen.... Han vaknade dock inte, vi upptäckte det när vi gick och tittade till honom, han sov så gott på täcket som ligger nedanför!

Hade en jätteskön pratstund med en annan kollega idag, som känner precis likadant. Det var jätteskönt att få ventilera lite, och att få höra att det faktiskt finns andra som tänker likadant!

Vi har också bett dagis att begränsa middagsvilan till en timme, eftersom vi märker en skillnad nu beroende på hur länge han sovit dagtid.

Nu blir det skumbadsmys, och sen ska jag förvandla en flyttkartong till en skattkista. Mer om det imorgon.


Se? Han KAN ju sova om han bara vill!

Usch, vad ledsen man blir ibland...

Vi har haft några jobbiga nätter med Eddie. Maken strulade till det med läggningen lite, så nu lägger vi Eddie i vår säng, och flyttar över honom när han somnat. Läggningen i sig har funkat jättebra, men av någon anledning har han vaknat vid 01, och sedan varit vaken i två timmar. Sitter mellan oss och sjunger, och drar mig (hårt) i håret. Helt normalt beteende för en ett och ett halvt-åring, men jobbigt likväl.

Igår stod jag och pratade med ett par kollegor, en vilken har ett barn tre veckor äldre än Eddie. Jag sa att jag var så himla trött, och berättade vad som hade hänt under natten. En helt vanlig konversation, som bara behövde en igenkännande nickning, eller lite pepp. Men nej. Istället hände det här:

"Ja, ni skulle ha låtit honom skrika från början alltså..." *andra kollegan (som f©r övrigt inte har egna barn) nickar instämmande*

"Nej. Aldrig. Det känns bara så otroligt fel för oss"

"Jaja, men då får ni ju räkna med att det blir så här" *båda småskrattar lite*

Det kändes som om luften gått ur mig. Jag förstår inte varför folk tycker de har rätten att fälla såna kommentarer? Speciellt inte då denna kollega ofta pratat om hur hennes barn vaknar på nätterna också. Så varför skulle hennes skrikmetod på något sätt vara "bättre" än våra metoder?! Om den funkat så jävla bra, varför sover inte hennes barn 13 timmar varje natt? Och var i reglerna står det att man avsäger sig rätten att gnälla av sig om man inte gjort (un)controlled crying?!

Helvete vilket liv det skulle bli om det var åt andra hållet, om jag talade om för henne att hon kanske inte skulle ha lämnat sina barn till att skrika...

Och till råga på att vred jag till knäet ordentligt igår, så missar återigen dansen ikväll. Kanske är jag helt enkelt dömd till att för evigt vara ett fetto som inte får nog med sömn... *på dåligt humör*

Right hörnio, kommentarsfältet är öppet (som vanligt). Pepp please!

...men ibland tycker jag han är rätt lik sin pappa också...

Skönt att se att det inte bara är jag som har en crush på Dr Spencer Reid... ;)

Jag satt och funderade igår om jag hade något viktigt att skriva om, men inte förräns imorse kom jag ihåg.

Igår sa vi adjö till Ruby Reds, Eddies avdelning på dagis de sista 8-9 månaderna. Från och med måndag är han hos Diamanterna. Kändes sorgligt att säga tack och hej till pedagogerna, men å andra sidan är hans två bästa kompisar uppe hos diamanterna, så på det sättet är det bra. Besöken har gått jättebra, han har visst varit oskiljaktig med sin bästa kompis. Han har till och med börjat säga Lloyd (kompisens namn)! Skitgulligt! "Olloyod" ropar han!


Storobert.

Vi har också äntligen tagit bort sidan på spjälsängen. Det gick bara inte längre. Ikväll tog det nästan en timme att lägga honom (jällar vad spännande det var utan sidan!), men det var så himla mysigt! Och när jag gick ut sov han som en stock, med täcket på. Peppar, peppar att det här funkar nu! Jag var iallafall glatt överraskad att upptäcka att jag kunde knöka ner mig i den!


Storobertsängen.

Vi har äntligen fått snö här nu också! Hurra! Upptäckte att H&M har en HELT annan uppfattning om hur stort storlek 86 ska vara...


Kan. Inte. Sluta. Skratta.

Fast å andra sidan betyder det ju att den sannolikt kommer passa nästa år också!

Grannbarnen var ute och lekte med en pulka, och ville absolut ge Eddie en åktur.


Lätt skepsis till att börja med, men sen- weeeeeee!

Vi hade sån tur att de skulle gå in, så vi fick låna pulkan att ha istället för vagn. Vilken succé det var!

Nu är det bara att hoppas att vägarna är någotsånär bara till imorrn, eftersom vi ska käka med min finaste, hennes kille och hans son, på en pub som är berömd för sin Cakeaway! Hurra!

Alltså, Criminal Minds börjar bli lite- dare I say it?- trist. MEN. Så länge den här typen är med, är jag med.


Dr Spencer Reid (Matthew Gray Gubler).         Lånade bilden härifrån.