mammaiengland

Två helger i rad har vi fått kommentarer om Eddie, på exakt samma ställe här i byn. Det var lite lustigt att det var på samma ställe, då reaktionerna var varandras motpoler...

Förra helgen:

Är på väg hem med Eddie från vårt lilla shoppingcenter. Eddie har blå, "grabbig" munkjacka, svartochvitrandig mössa, svarta vantar, "pojkskor" och ceriserosa manchesterbyxor. På vägen möter vi en äldre man (M i konversationen):

M: "Ja du, det måste alltid vara något rosa, eller hur?"
Jag (ser vart det här är på väg): "Ja, hehe"
M (till Eddie): "Är du en duktig flicka för din mamma?" (så många fails där!!!!!)
Jag (glatt): "Han är faktiskt en pojke."
M: "MEN VARFÖR I HELA FRIDEN HAR HAN ROSA PÅ SIG?!?!?!?!"
Jag: "Han valde dem."
M: "Jag såg minsann en dokumentär häromveckan, om en pojke, som var en flicka inuti. Han visste det redan när han var liten. SÅNT VET DOM TIDIGT, VETTU!!!"
Jag: "Jo. Jag tror iochförsig att han helt enkelt gillar rosa."

Den här helgen:

Är på väg TILL shoppingcentret med Eddie i ergon (det finns inte så jättemycket att göra häromkring!). Eddie har gråa underställsbyxor med svarta älgar, grå knäsockor med mörklila djur, Pippitröja och en mörklila randig mössa. En äldre kvinna (K) går ikapp oss:

K: "Åh vet du, jag kan inte låta bli att säga: Vilken underbar liten flicka! Hur gammal är hon, runt 2?"
Jag (glatt): "Han är en liten kille, och han är 18 månader"
K: "Ooooh, förlåt!!! Det är håret"
Jag: "Haha, det är ingen fara!"
K: "Jag såg en liten pojke i tidningen häromdagen, med så långt vackert hår, jag borde verkligen veta bättre!"
Jag: "Han har rosa på sig mest hela tiden, så du är verkligen inte den första!"
K: "Så typiskt mig, förlåt så mycket"
Jag: "Äsch, det är ju inget fel att vara tjej, jag kan tänka mig många värre saker att bli kallad för!"
K (skrattar så hon nästan kissar på sig): "Ja, det har du så rätt i!"

Jag blir så fascinerad. Konversation 2 gjorde mig på så gott humör (under vår 40 minuters promenad blev han sen kallad flicka/hon/henne 4 gånger till- det kanske är håret ändå, kläderna var verkligen ite utpräglat flickiga!), det märktes att hon fick sig en liten tankeställare, och hon var så himla trevlig. Konversation 1 däremot, gör mig mer och mer förbannad. Inte för att han misstog Eddie för en tjej. Inte för att han uppenbarligen inte håller med om att klä en pojke i rosa. Nej, det är OFÖRSKÄMDHETEN som gör mig arg!

Skulle du gå fram till en vuxen och helt oombedd börja såga vad de har på sig? Nej? Men varför är det ok att göra detsamma med ett barn?! När ska folk fatta att yttrandefrihet inte betyder att tvunget gapa ut ALLT MAN TYCKER HELA TIDEN? Är det så jävla svårt att vara trevlig eller hålla käft?

Och nej, jag tror inte det är en ren generationsfråga. Personerna i de två exemplen ovan var i samma ålder. Jag tror mer det handlar om ren och skär HYFS.

Tack för mig. Rant over.

Det ser ut som om England rör sig närmare och närmare en lagändring som kommer att göra äktenskap könsneutralt. Fan vad bra. Det är verkligen inte en dag för tidigt. De flesta av våra nära vänner är homosexuella män, och det är så härligt att veta att inom ett par år kommer de också ha möjlighet att gifta sig, inte bara ingå i ett partnerskap.

Bonus #1: Katolska kyrkan är sjukt förbannad. Få saker roar mig mer än upprörda religiösa halv- eller helgalningar. Katolska kyrkan förtjänar i mitt tycke en extra knäpp på näsan som svar på hur de bidrar till HIV/Aids-problemen här i världen.

Bonus #2: Eftersom jag klär Eddie i rosa och han därmed kommer att bli bög, är det ju bra om han också får gifta sig en dag.

Skämt åsido: Skulle Eddie vara homosexuell är det för mig väldigt viktigt att jobba för att han isåfall kommer leva i ett samhälle präglat av acceptans och jämlikhet.

Jultomten var på besök i vårt lilla shoppingcenter. Stackars tomten. Konversationen:

Tomten (till mig och maken): "Is she looking forward to Christmas?"
Jag: "I'm sure HE is!"
Tomten (till Eddie): "What's your name?"
Maken: "Eddie"
Tomten (hoppfull): "Jodie?"
Jag: "No, Eddie"
(Tomten mumlar något om att man ska vara snäll, ger Eddie lite choklad och vänder sig till nästa barn, som var lite enklare att könsbestämma)

I kortaffären gissade expediten rätt. Det var viktigt att hon gjorde det, så hon kunde ge honom en BLÅ ballong, "eftersom han var så duktig i min affär" (suck).

Det roliga? Ungen hade den mest "grabbiga" outfitten nånsin på sig. Det var helt enkelt den där nedrans mössan igen...


Ett DUKTIGT barn...


Jättekul i ca 5 sekunder innan han insåg att han inte nådde den....

Också: Köpte vinterstövlar till honom. Hade hoppats att vi skulle komma undan med gummistövlar och tjocka strumpor, men det har varit riktigt ruggigt den här veckan, så vi fick bita i det sura äpplet, helt enkelt. Vadade igenom ett hav av blått, rosa och barnfotshatande ugg-imitationer, och hittade till sist en rejäl känga med gummi runt foten och fårskinnsfoder.


Lilla skogshuggarn... :D

Betyget: Eddie spenderade 45 minuter med att springa fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom huset! Gissar att det betyder godkänt?


ZOMFG! Älskar mina kängor!!!

Också också: Julbak. Lussekatter och politiskt korrekta bollar blev det idag. Väntar på violgodisar så jag kan göra chokladdoppad violkräm. Har även en klump marsipan i kylen, några tips (som inte involverar mig, frustrerad, och något som skulle varit en gris)?

Ibland måste man älska FL. Den här kommentaren fick mig att frusta tomatsoppa över hela tangentbordet. Så. Jävla. Klockrent.

"Jag tycker det är lite lustigt att vissa personer verkar hata feminism/genusmedvetenhet/whatever så mycket, men aldrig bryr sig om att ta reda på vad det innefattar. Det är som att hata rap-musik för att det innehåller så jämrans mycket dragspel..."

Kommer för övrigt att använda detta i alla diskussioner om genus från och med nu.

Det har i dagarna gått ett år sedan blogginlägget som förändrade min syn på samhället och föräldraskap. Ett år sedan jag började titta ordentligt på det här med könsroller, och vår rätt att vara den vi vill och behöver vara. Läs det igen. Dela det, sprid det- för det är fan inte mindre viktigt i år än vad det var förra året. Att det i skrivande stund har 47,001 kommentarer, som utökas hela tiden, är ett klart bevis på detta.

Och när du läst, delat och spritt, ta en titt på vårt bidrag till debatten.





Nu går den här mamman och lägger sig, på äkta Rock'n'rollvis. Något annat jag minns med den här tiden förra året är nämligen att det tog typ en vecka innan Eddie rättade sig efter klockomställningen.

Vi ses vid 05-tiden.

Maken tog Eddie imorse, så jag fick sovmorgon (till kvart i nio, haha!). Eftersom vi har aningens olika uppfattning om det här med barn och tv, stod barnprogram och skrälade när jag kom ner. Man blir fasen beklämd....

Tänk om Roary racerbil hade mer än en tjejvän...

Tänk om hon INTE var rosa med stora, eyelinade ögon...

Tänk om en kille fick leka med My Little Pony i reklamen.

Tänk om en tjej fick göra reklam för Lego, och inte nån jävla myspys speciallego, riktiga grejer

Tänk om tjejprogrammen hade tuff rockmusik och killprogrammen mysmusik, istället för bara tvärtom.

Tänk om det inte var så jävla tydligt vad som ska vara kill- och tjejprogram.

Vad skulle hända? Skulle världen as we know it gå under? Skulle den helt plötsligt överbefolkas av manshaftiga, håriga manshatande kvinnor och fjolliga bögmän? Clas Ohlson hade en sån underbar reklam för några månader sen, tänk om fler kunde hänga på...



Kanske är det för mycket begärt... Just nu gör de reklam för riktigt slampiga lackstövlar till kids, så det känns som om mina Tänk Om är ljusår borta. Men oroa er icke! Man får ju ett rosa läppglans på köpet med horstövlarna!

This post is in English, for reasons soon to be explained.

A few of my friends have asked me what I think about the family that have been in the news this week, little Storm and his/her parents, who are keeping the baby's sex a secret (I wonder why they thought of me, eh?!). Rather than writing on Facebook in English, and then do it all again here in Swedish, I thought I might as well just write it here in English. Kind of like being my own guest blogger...

Right, Storm. Firstly, I'd like to say that I understand totally where the parents are coming from. Gender is becoming an obsession today that I can not for my life remember from my childhood. Everywhere we look it's pink or blue, princesses or knights, cars or dolls. Girls who like football or rough-and-tumble games are "tomboys" (aka "Not a proper girl"). Boys who display softer qualities or- God Forbid- play with dolls are branded effeminate or "poofs". Children are pressed into one of two very narrow roles- BOY or GIRL, with a complete and rigid set of qualities, colours, toys and attributes that come with the role. Any step away from the pre-set roles, and you are making your child "confused", "gay", "an experiment" etc. Girls are allowed to veer into boy territory slightly, in terms of clothes and activities, but in doing so are branded tomboys.

However, if we go back to little Storm, I think they have gone about it the wrong way. I have read several nasty articles (guess the publication...), followed by even nastier comments around the t'interweb. I even saw one website have a "Guess the gender" poll (Miss the point much?!). Herein lies the problem. With the obsession with gender today, any attempts to full-on hide a child's gender will only add more fuel to the fire. Whilst before people may have been obsessed, now they are OBSESSED. In keeping the gender secret some people will become so focused on trying to guess or figure it out, that they will ignore the child's personality. The child becomes their gender even more than from the beginning. Instead of being known as "Storm, the Awesome little kid", they'll become "Storm, the kid who people spent a lot of time trying to figure out the sex of". They say the road to hell is paved by good intentions, and I think this is a perfect example of it. Stomr's parents mean well, and have a sound attitude to child-rearing, but I think this will backfire.

So what would I do if I were the parent of Storm? Well, first of all, I'd start already during the pregnancy (and this is something I/we will do should we have another child, we've learnt from experience). When the inevitable "Do you know what it is" questions start, I'd simply answer "We think it's a child" or "It looked like a baby" or along those lines. Smiling. Being polite, but firm. If people insist, I'd explain our views. Starting with family and friends already, I'd have a 9 1/2-month advantage then when the baby arrives. Talking about it often, making sure those around us know our views, even if I'd feel like a parrot repeating myself. Making it clear that they don't have to agree with us, but that we want them to respect our views.

When the baby is born, people will ask what is was straight away. I'd answer "It's a *child's name*". Any questions around the gender, I'd answer, but make as little deal of it as possible. Again, if people insist, I'd explain our views again. And again. And again (and again, with some people). We'd show a united front, even if one of us have stronger views on the subject than the other. It would take time, but I sincerely believe this is a better way of going about it than keeping the sex a secret altogether. De-dramatise the gender, rather than over dramatise.

Being gender conscious is a constant work in progress. I find that it's always at the back of my mind, whether it's at dressing time (I dress Eddie in bright, play friendly clothes of ALL colours. I always check both the "boy" and "girl" section of a shop (even if I think it's utterly ridiculous to even have split sections for children) and buy probably 50/50 from the different sections. I prefer shops like P o.P, which sell bright, good quality unisex clothes), play time (Yes, we do have a rough and tumble, something I'd do the same with a girl. However, we also provide cuddly toys, dolls and books. He has a couple of cars, but we don't encourage him to play with those over any others toys he has), comforting (Eddie is allowed to cry if he's sad. He has a lot of cuddles from both me and his pappa. We would never tell him that boys shouldn't cry, and if I heard anyone else tell him that they'd know about it...) or even the way I speak to him (I try to avoid gender specific words as much as possible, like boy, little man (*shudder*), lad etc. Instead he's my darling, the best thing I have, my wonderful baby etc. I also try as much as I can to avoid placing importance in his physical appearence. I allow myself a little more with Eddie than I would with a girl, but as he gets older and becomes more aware, I will make even more of an effort to highlight and focus on his other qualities. I want him to know that it's what on the inside that matters. Placing any importance on physical attributes will come later, with a vengeance, I don't need to make him think looks are important).

I will deny Eddie hundreds, maybe even thousands of things as he grows up, for various reasons. I will however NEVER deny him something on the sole basis of gender. For example, I wouldn't buy him a dress because I don't think it's practical on a pre-walker. I wouldn't NOT buy him a dress because he has a penis. I wouldn't buy a dress for a girl at this age either, there is simply no need. I may very well buy him one when he's walking, either to keep cool in the summer, or for quick removal during potty training. And of course, if he asks for a dress when he's older, I'll damn well buy him one!

I will explain to him that some people are silly and think that certain things are only for girls or for boys, but that this isn't true. I will give him the tools to answer back if such a comment ever comes (I find grown ups are worse for making such comments- shame on you!).

This is becoming very long, so I will end with some myth busting.

1. Raising your child gender consciously is trying to make girls into boys and boys into girls.
No. It is about giving your child more choice. It is about giving them 100 opportunities instead of 2. Eddie is a boy, he has a penis. Nothing, especially not a pink Hello Kitty hat, will ever change that. I'm just widening his field of opportuinities, so that when he is old enough to make his own choices, he will make them because those are the ones he want, not because they are the ones society has told him he SHOULD want. A boy who likes dolss is just as much a boy as a boy who likes cars. A girl who likes getting muddy and climbing trees is NOT a tomboy. She is a girl. But most importantly, they are all children.

2. Raising your child gender consciously is a dangerous social experiment.
Let me get one thing clear. Raising a child FULL STOP is a social experiment. Don't think that just because you're following a norm (which is not that ancient, read up about pink and blue and their history) you're doing everything right.

3. But girls and boys ARE different, it's just the way it is.
Boys and girls have different physicalities, no one is denying that. It's important here to differentiate between sex and gender. Sex is biological, gender is sociological. If you look around you, you'll find there are more differences within a sex than between them. Boys and girls are not automatically each others' opposites.

Can you imagine a school having a Chinese vs White British football tournament? Or placing children in a classroom alternating black children and white children? No? It'd be a scandal, wouldn't it? Yet, it's perfectly ok to have girls against boys, and placing them in the classroom every other boy and girl. You wouldn't look at a child of African origin dancing and say "it's because they have the rhythm in their blood, you know" (well, unless you're Richard Littlejohn...), yet people watch a boy fight or disrupt and say "Aw, but boys will be boys". Yet girls who fight are instantly split (and branded tomboys, or "ladettes" if they're older).

This is getting very long, so I will end now. But I would like to open up for discussion, I can talk about this for ever.

I will leave you with my standard reply when people mistake Eddie for a girl.

"Yes, we've decided to raise him gay"

Åkte till The Trafford Centre (gigantiskt köpcentrum) igår. Skulle köpa pyjamasbyxor till mig själv, men så blev det ju inte! Istället laddade jag upp Eddies garderob till sommaren. Resultat:



Nu väntar jag bara på att budgivningen på leopardtajtsen ska vara klar, så är sommarn kirrad!

Så trist att gå och shoppa här dock. Polarn o Pyret och American Apparel är bokstavligen talat de enda affärerna som inte delar upp barnkläder enligt kön. Två. I hela Manchester. Så. Jävla. Tragiskt. Och när vi snackar indelning i England menar vi ju verkligen INDELNING. Det är rosa, fluff och puttinutt, eller blått bilar och dinosaurier som gäller. Så trist.

Köpte även Eddies första riktiga skor, nu när han står. Där fick jag ge med mig, det fanns inga riktigt neutrala, och tjejskorna var i lackskomodell, känns inte helt lämpligt för en som ska börja gå (och så tycker man att det är konstigt att flickor sitter stilla och leker snällt? De kan ju tammefan inte röra sig ordentligt!). De gröna fanns inte i hans storlek (fick Hobbit-fötterna bekräftade, han har den bredaste vidden de gör.), så det fick bli beige/bruna istället:



Har även börjat med riktigt täcke och kudde nu (rekommenderas inte förrän vid 1 års ålder i England, men det sket vi i), och slump eller ej, så har vi haft två supernätter, med bara ett uppvak vardera natten... Bara att hoppas att det håller i sig!!

Nån psykolog sitter på BBC Breakfast och förklarar att bebisar attraheras av rött, oavsett kön. "Sen runt 2 års ålder börjar flickor attraheras av rosa. Vi vet inte varför". Jahaja. Så ÄR det visst.

Ingenting att göra med att en tvååring börjar påverkas av sina föräldrar, kompisar och deras omkrets? Ingenting att göra med att så fort de så mycket som sneglar mot något rosa är folk där och ojar sig- "Titta, hon bara äääääälskar rosa- det äääär ju geneeeeetiskt", samtidigt som de ignorerar varje gång hon plockar upp en bil eller bygger med klossar.

Sitter man på en tv-soffa och pratar om att "flickor är si, pojkar är så", då utesluter man ju genast alla de pojkar som är si och flickor som är så, och alla som faller där någonstans mittemellan. Då talar man ju om för den lilla rosaälskande pojken att han gillar tjejgrejer, och den lilla blåttälskande flickan att hon inte är en riktig flicka, utan en pojkflicka minsann. Fy bubblan, säger jag bara!

På Twitter säger någon att det är genetiskt- rosa symboliserar att samla bär och frukt, blått är en klar himmel= bra jaktväder. Glömmer visst bort den där obekväma lilla detaljen att så sent som 1900-talet var färgerna tvärtom, rosa= manligt och blått= feminint. Hur förklarar man det? Eller är det skönare att ignorera det för att få det att passa ens eget inskränkta tänkande?!

Jag är stolt över att vi låter Eddie finna sina egna preferenser. Tills han är gammal nog att välja själv kommer vi att erbjuda och uppmuntra alla färger, leksaker och attribut, inte bara de som vårt samhälle tycker att han ska föredra.






Ett BARN.

Ketchupmamman och Lady Dahmer skriver som vanligt väldans mycket bättre än mig (bild lånad från ketchupmamman, tack!). På tapeten idag? Det här:


Egmonts nya tidningar...

Eftersom ovan nämnda bloggar behandlat ämnet så bra, kan jag egentligen bara tillägga: Vafan?!

Så även en kommentar hos Ketchupmamman i stilen "Men då är det ju bara att inte köööööpa dom". Fast det är ju inte så enkelt. Hade kvinnan från Egmont sagt i intervjun (Lady Dahmer har skrivit om den) att:

"Ja, den här gången har vi valt att ta fram en tjej- och en killtidning. Deal with it"

(eller i liknande banor), ja DÅ hade man kunnat välja att inte köpa dem om man inte höll med. Men nej, istället ska det förnekas:

"Näe men asså, dom är väl inte stereotypiska heller?! Bara för att en tidning har ett tjejnamn, går i rosa och lila, handlar om prinsessor och söta killar, och beskrivs av oss som tjejig betyder väl inte att vi riktar den mot tjejer heller?! Och att den tuffa blågröna fotbollstidningen sägs vara "för killar i åldern 6 till 10 år", ja det gör den väl inte till en killtidning? Vart får ni sånt trams ifrån?"

Nu tror jag iochförsig att en fotbollsintresserad tjej får ut mer av Goal Junior än vad NÅGON (kille som tjej) får ut av den andra tramsblaskan, så det är väl som vanligt. "Killgrejer", det kan vi alla ta del av, det går bra att vara gränsöverskridande då liksom. Bara det inte är åt andra hållet, HU!

"Alla små flickor drömmer om att vara prinsessor" säger en kompis när vi diskuterar det här. Jamen, de som inte gör det då? De flickor som drömmer om att vara Spiderman eller en riddare? Och de pojkar som drömmer om att vara en prinsessa eller en älva istället för Spiderman eller en riddare? Ska inte dom få vara det då? Måste vi peka ut dom som annorlunda jämt?! Och måste förlag som Egmont hjälpa till på traven?!

Alltså, vafan?! Hur pallar man att ha en dotter som det ser ut nu?

Åkte till H&M för att köpa present till en nybakt bebis vars mamma inte gillar rosa (jag gillar henne redan). Hittade lite fint unisex. På vägen ut såg jag några Hello Kitty-linnen. Åh, fina, och finns i flera färger också, kanske blir ett turkosprickigt till Eddie? Gick närmare, och såg bilden bättre.


Jaha, där ligger Kitty och fläker ut sig...

Jag måste sett ut som en idiot, stod bara där med munnen öppen i flera minuter innan jag kom mig för att ta en bild. Alltså, KÖPER folk sånt där till sina barn?! Från 1 år gammal, dessutom, helt jävla skandalöst!

Gick vidare till Zara, som hade lite fina ("tjej"-) shorts som jag tänkte köpa till Eddie till sommarn. Tittade då upp och såg den här:


Är du ful mår du dåligt.

Från 2 års ålder ska små flickor alltså lära sig att det är viktigt att vara fin, då mår man bättre än om man är ful. Ja, ni läste rätt. Den här t-shirten är i stl 2-3 years. Needless to say stampade jag ut utan att köpa de där jävla shortsen (som när jag såg storlekarna visade sig vara hotpants. Förmodligen för att matcha toppen ovan).

Är det så här att ha en dotter? Ska man sexa till henne från ettårsåldern? Ett år med rosa och puttjävlanutt, och sen BAAAM! ska man slampa upp henne, och tala om att nu måste hon vara fiiiiin, annars mår man ju inte bra.

Och sen måste jag ju undra, vad är det för jävla föräldrar som köper sånt här skit till sina 1-2-åringar?!

Jag har menat att skriva om det här ett tag nu, men med föräldrar, tandsprickning och slemhosta har det varit svårt att hitta tid... Men nu kör vi!

Tror jag nämnt förut att Eddie är ett sjalbarn.

Eddie i storken

Det här är något som får väldigt mycket uppmärksamhet där vi bor. Här har man blå eller rosa Maclarens eller hiskeliga Quinny äggliknande vagnar. En unge i sjal är något nytt! Vi har haft folk som dragit ner sjalen för att ta en bättre titt (helt utan hänsyn till att det är knytningen som håller honom uppe!), och får alltid kommentarer. Vilket leder mig till denna händelse, som gör mig varm i hjärtat.

Jag ska nog även tillägga att jag är rädd för teens och tweens, speciellt i grupp. Häromkring är de aggressiva, och vi har fått bilar och fönster pajade förut, så jag brukar hålla tyst och gå förbi så anonymt jag kan. Har man då en (söt) bebis fastknuten på magen, ja då är anonymitetsnivån inte hög...

Det var ett gäng på 8-10 stycken, ett par tjejer, men mest killar. Ålder typ 12-13 år... Så fort de klockade oss började de viska och peka och prata. Jag log lite och gick förbi.

"'Scuse me" hör jag då. Helvete. Vänder mig om, och en av killarna frågar "Hur håller du bebisen uppe?" (Redan en bra start, ingen pik om mössan!). Jag lyfte upp koftan på ryggen och visade hur den korsar under benen på Eddie och sen knyts på ryggen. Då kom det finaste jag hört på länge från den här åldersgruppen...

"Kan killar ha den också?" Cue asgarv från polarna.
"Ursäkta" sa jag.
"Ja, alltså, om jag gifte mig en dag, och så fick min fru ett barn, och jag ville bära bebisen, kan jag det?"

Här dog jag lite av hjärtexplosion.

"Ja, absolut. Eddies pappa bär honom i den här".
"Åh, vad bra. Tack!"

Kunde ha tagit hem ungen och adopterat honom på fläcken.

Och kompisarna då? Eller, "kompisarna". Jorå, de garvade rått, och började ropa "Fan va gay!" åt killen. Just att uttrycka en dröm om en kärnfamilj är ju jävligt gay, eller?

Enligt könsnormerna ska ju killar vara tuffa. Vet ni vad? Det här är My Kind of Tough. Han visste nog mycket väl att de skulle skratta, men frågade ändå. Till och med när de började skratta sa han bara "Shut up" och frågade sin fråga. Och vilken fråga sen! Att en 12-13-åring redan visar att han inte bara tänker på framtida barn, men även visar intresse av att ha dom nära... Fina, fina lilla värsting. Skinhead, träningsoverallsbyxor, fotbollströja, så såg han ut. Uniformen här runtomkring. Ändå var han modig nog att bryta normen på ett väldigt stort vis.

Gånger som dessa känns det värt det att försöka bryta normer.

♥

Jorrå serru, jag var modig nog!

Gick in på Urban Outfitters, och killen som stod i dörren började gulla med Eddie.
"Åh, hur gammal är hon?"

"Han är 6 månader".

"Oj, är det en kille? Jag bara antog att det var en tjej när jag såg mössan."

"Yeah, we've decided to raise him gay"

"HAHAHAHAHA!!! Ja, det var ju fel av mig, man ska väl inte bara anta så där"

Succé!!

Berättade för maken om planen, och han tyckte det var askul, så nu kör vi på det här!!

Förutom denna succé så var hela trippen lyckad. Hittade massa fint till Eddie nu inför våren:


Ja, eller badbyxorna är till babysimmet, Eddie var den enda som bara hade badblöja!

Fick även beröm för att jag ammade! Ibland känns livet ganska glatt!

Blir inspirerad av Ketchupmammans förjävla bra inlägg, och som vanligt av Lady Dahmers klokheter. Det här blir väl aldrig lika bra, men jag vill skriva av mig om det här.

Tog Eddie till jobbet igår för att lämna lite grejer maken hade gjort åt dem. Eddie har nog aldrig varit klädd mer som en pojke (se föregående inlägg för bild), men hade ju Hello Kittymössan, då det är hans mössa, och det var kallt.

Hann fan inte mer än in, så kom en av sekreterarna fram och skulle gulla, och kläcker ur sig "Åh stackare, missfärgade mamma din mössa i tvätten?". Va? "Nej, vi tycker den är fin" svarade jag. "Mmm, missfärgad i tvätten, det måste ju vara så" säger hon.

Så på en vecka har vi fått höra:
* Han kommer att bli förvirrad
*Det är ok, så länge han inte har den för ofta
*Den måste blivit missfärgad i tvätten, det är den ENDA förklaringen

Jag vet att England är annorlunda än Sverige vad gäller könsroller, men nu börjar jag bli less, så nu ryter jag ifrån;

Det här är en mössa. Det fanns två anledningar till att jag köpte den:
1. Det var den enda stickade bomullsmössan i affären (pojkar fryser ju inte!).
2. Jag vill ha något att balansera allt "grabbigt" Eddie har fått av andra. Den funkar superbra med blått!

Det är inget politiskt ställningstagande as such, det är en mössa.

Jag vill ge min son 100 möjligheter istället för två. Jag har blivit anklagad för att klä honom som en tjej. Det gör jag inte. Jag klär honom heller inte som en pojke. Jag klär honom som ett barn, en bebis. Han har rosa. Han har också lila, orange, bruna, gröna, vita, röda och svarta kläder. Han har till och med några blåa kläder. Alla kläder Eddie har på sig kommer eventuella framtida barn också ha, flicka eller pojke. Glada färger och lekvänligt, är mitt motto. Köper någon något typiskt "grabbigt" så kombinerar jag det med något som anses mer "flickigt" för att balansera. Han har bollar och bilar att leka med. Han har också en docka. När han växer upp kommer jag att låta honom vara den han vill vara. Inte den samhället tycker att han SKA vara. Jag tvingar ingen att hålla med mig, men om någon skulle tycka att det var ok att mobba honom för detta, så måste de ta sig förbi mig först.

Och sen så känner jag så här; Varför tycker folk att det är ok att kommentera på vad man klär sina barn i?! Skulle du gå fram till en manlig kollega i rosa skjorta och fråga om hans fru har missfärgat den i tvätten (för det är ju bara fruar som tvättar)? Skulle du tala om för en kvinnlig kollega i byxor att hon ju har ett killplagg på sig, är hon förvirrad? Nej? Men varför då göra det med mitt barn? Vilken rätt har du att ifrågasätta mina val som förälder?!

Så nu har jag en plan. Nästa gång någon kommenterar mössan tänker jag svara: "Yes, we have decided to raise him gay", och sedan gå därifrån.

Jag borde ha gett ett nyårslöfte. Att sluta göra saker jag VET får mig att må dåligt. Sluta läsa The Daily Mail. Sluta klicka på diskussioner på Familjeliv som jag vet hur de kommer att låta. Det här är den senaste kommentaren, ang. det nu ökända fallet med pojken som blev huggen med en matkniv i skolan.

"Han blir mindre pojkig, inte mindre pojke.Längre upp i åldern skulle jag kalla honom mindre maskulin.

Och jag tycker mamman i fallet borde lära sig att sätta gränser istället för att kräva att alla andra ska ändra åsikt i en sån här fråga. Hon kastade sin son till vargarna när hon inte satte stopp."

Samma mamma sitter och skryter om hur hennes söner minsann tycker att rosa är för tjejer, och att hon uppmuntrar det. Usch för dig, din jävla människa! Klart hennes son inte skulle våga kläcka ur sig att han gillar rosa/balett/dockor/nagellack/whatever! Enligt den här kvinnan ska man som förälder förtrycka ens barns känslor och vilja. Spyr på såna här människor. Fan, Eddie är bara 6 månader, men visar redan klart tycke för en docka han fick i present. Ska jag neka honom denna?! Usch! *kräks* Bilder som den här skulle väl få hennes huvud att explodera...


Batman. Och en docka. Kan. Inte. Hantera.

Jag är ingen perfekt mamma, tvärtom är jag den första att ifråasätta mig själv mer eller mindre konstant. Men en sak kan jag lova. Eddie kommer att få vara precis vem han vill vara. Vill han ha en rosa gymnastikdräkt och dansa balett, nog fan ska han få göra det. Vill han hellre spela för Man United (råkar vara vårt lokala lag...), ja då får han väl göra det då (Fast pappa får köra till träningar, kommer ihåg nog från när vi åkte runt med brorsan för att veta att jag INTE passar som en Soccer Mum)!

Älskade baklängeskrypande unge. Jag kommer att göra jättemycket fel under din uppväxt, men ett av dessa fel kommer INTE att vara att jag har hämmat den du vill vara.

Som en parentes vill jag även ta tillfället i akt och ifrågasätta era tummhållartekniker... Det där jobbet jag hoppades på blev indraget. Skit också.