Saker som stör mig, avsnitt #5526
En av mina Facebookbekanta har en dotter några månader äldre än Eddie. Nästan varje dag kommer uppdateringar om allt "mys" hon ska ha med sin "prinsessa". Förra veckan satt jag och slösurfade runt, och upptäckte att hon även har en bonusson. I hennes äldre album figurerar pojken ganska mycket, men sedan dottern föddes finns kanske 1 kort på honom, och då när han poserar med barnet.
Alltså, jag vet inte omständigheterna, men det är en sån uppenbar kontrast. Album efter album med hennes lilla "modell" (det här är alltså en bekant!), i en prinsessoutfit efter en annan, och så kanske ett, max två, om ens något, kort på pojken...
Är det bara jag som känner så här? Gör man sån skillnad på egna barn och bonusbarn? Om bonusen får ett syskon, gör man inte en liten extra ansträngning, istället för tvärtom?
Som sagt, jag vet inte omständigheterna, men jag får en dålig smak i munnen.....
Hur gör ni när något känns jättefel?
Alltså, alla har vi ju olika idéer om barnuppfostran och den bästa vägen framåt. Jag tror många av ett trogna läsare har ungefär samma idéer som bi (annars vore det ju ganska konstigt!), men det finns säkert mycket där vi tänker olika. Jag jobbar jättemycket med mig själv för att försöka att inte tänka negativa tankar när någon gör annorlunda än vi själva. De tycker säkert vi är precis lika konstiga!
Ibland stöter en dock på något som bara känns så himla fel. Vi har bekanta som har ett barn i samma ålder som Eddie (nu tror jag inte de skulle komma på tanken att översätta min blogg, och gör de det så har jag förmodligen kust besvarat min egen frågeställning och löst mitt dilemma...). De är jättetrevliga och smarta människor, men ett par saker de gör i relation till barnet gör mig alldeles beklämd.
Det första är väl egentligen en sån där grej som jag borde ignorera, men i kombination med det andra går det liksom inte. Hen är fullständigt överöst med grejer. Det finns med all sannolikhet mer leksaker i deras hus än på hela Eddies förskola. Barnet är alltså 2 bast. Det är inte små grejer, typ kritor, utan stora, svindyra grejer som alla bara har ett syfte. Ready-made, instant fun. Flera eldrivna bilar, tåg med räls som går runt trädgården, osv osv. Vart barnet än vänder sig finns det minst 5 prylar där.
Vad kan en sån grej göra med koncentrationsförmågan? Aldrig någon ro, alltid miljoner intryck. Och fantasin? Hur flödar den, om allt redan har ett syfte, och inte används till något annat (det finns ju en pryl till det andra också...)? Om ett barn aldrig får ha tråkigt, hur ska hen kunna utveckla sin fantasi på bästa sätt? Och hur ska hen utveckla sin kreativitet om den aldrig behövs?
Det som gör mig uppriktigt ledsen och beklämd är dock hur barnet alltid ska visas upp. En accessoar. Vi var på en tillställning i helgen med dem. Barnet var där, vaken sent på kvällen. Uppklädd i dyra kläder, och klumpiga finskor som inte gick att leka eller springa i. Hen var jättetrött, bara grät och gnällde och ville så uppenbarligen sova. Det var ingen som tog henom till hotellrummet dock, ingen ville missa festen. Istället bars hen runt på, gråtande och ledsen, bland hög musik och fulla människor. Till sist ville jag bara åka hem, jag blev så illa berörd.
Hur gör ni i dessa situationer? Har ni förmågan att inte engagera er, att "stänga av"? Säger ni något? Drar ni er undan från bekanta som uppenbarligen inte delar era värderingar? Finns det någon situation där ni skulle säga ifrån?
Jo, vet du vad? Ibland dömer jag faktiskt.
Jojo.
Alltså, jag försöker att inte tycka så mycket om de som väljer att göra saker annorlunda än mig sj lv, men vissa saker blir jag bara så fly förbannad på.
Är med i ett par grupper på Facebook. De handlar egentligen om amning, men ofta dyker andra frågor om barnuppfostran upp, och jag blir riktigt jävla mörkrädd.
1. En mamma frågar om råd, då hennes 13-månaders (som faktiskt KAN 3-4 ord...) kommunicerar genom att vråla. Rådet som får flest "likes"? Ge henom time out. Skaffa en lekhage, och där får hen sitta om hen väljer att vråla istället för att be snällt, för ett "så stort" barn vet minsann bättre. Flera föreslår också ett lätt örfil- inte så att det gör ont, utan för att få barnets uppmärksamhet... Jag kunde naturligtvis inte hålla tyst, utan sa att jag tyckte det var ledsamt att se att så många förespråkar att ge ett barn time out för vad som är fullkomligt normalt beteende för den åldern. Genast får jag till svar att jag "dömer", och att alla minsann gör sitt bästa och man är inte sämre mamma för att man time outar/slår sin 13-månaders (ehm, jo, det är man faktiskt!).
2. Dagen efter frågar en annan mamma om råd hur hon ska hantera sin 3-åring som går igenom en stormig ("trotsig"?) period. Ett av förslagen? "Lägg henom på mage över dina lår, och ge ett par ordentliga smällar på stjärten". Say What?! o.O
Vet ni vad? Ibland dömer jag helt utan att skämmas. Tycker du att det är okej att slå barn-i synnerhet när det gäller helt jävla normalt beteende!- då är du fan dum i huvudet.
"Ni kommer att få ha honom i sängen tills han är 8"
"Han kommer aldrig sova själv"
Just sömn är en grej där jag märker en jäkla skillnad mellan Sverige och England. Här är CIO-metoder närapå norm. Till och med personer jag räknar som nära vänner, och klassar som bra föräldrar, har många kört med någon form av skrikmetod. "Controlled Crying" heter det så fint. "Controlled" my arse. Vad är kontrollerat av att låta ett barn, en BEBIS, skrika sig till sömns?
Jag tycker det är jättesvårt att hantera det här. Jag menar, här i min blogg kan jag skriva vad jag vill, och jag vet att många av de som läser och kommenterar håller med. Men, vad svårt det är när människor man i övrigt tycker är så vettiga förespråkar skrikmetoder, och rekommenderar dem till andra! Jag vill inte bli ovän med någon, men samtidigt kan jag inte bara sitta och hålla käft...
Jag har också stött på ett fenomen... Om man kritiserar skrikmetoder heter det "man ska inte döma hur andra gör", "alla gör det de tror är bäst för sitt barn" och så vidare. Men, nämn att man samsover, eller anammar AP, och shit pommes frites vad man får höra. Citaten ovan, och förmodligen hundratals enligt samma linje, är sånt jag fått höra regelbundet, av både släkt och vänner. Där är det liksom ok att säga precis vafan som helst...
Det här är en sån där gång då det verkligen känns som en kulturkrock. Visst, ta seden dit man kommer i all ära, men om "seden" i fråga känns så in i helvete fel, då behåller jag hellre min egen sed!
Tack och lov är det här något maken verkligen håller med om, och skäms inte för att säga att vi samsover, eller att vi aldrig lämnar Eddie att skrika.
Men, helt plötsligt stöter man på någon som ba "JAAA! VI GÖR/GJORDE LIKADANT!!!" Och så bondar man liksom över det. Så visst finns det hopp även här, fast jag tror att det kommer ta lång tid innan vinden vänder märkbart.
I övriga nyheter: Den infekterade tån tyckte att nagel kändes jävligt 2011. Blottad nagelbädd kändes å andra sidan nytt och fräscht. Bra där.
Att bo i England
Jag tror England har sina bra och sina dåliga sidor, precis som Sverige! Ibland känner jag att jag gärna skulle flytta tillbaka, men å andra sidan är det här hemma nu, och iochmed att maken inte pratar svenska är det inte genomförbart just nu.
Alltså, engelsmännen är ju inte direkt kända för sina kulinariska förmågor.... ;) Det finns en massa skit i mataffären, men letar man lite så går det ju att hitta det mesta nyttigt! Plus att jag blir lite sporrad att laga från scratch, om allt var supernyttigt skulle jag nog gena mycket mer! :) Vattnet är däremot asäckligt. Jag kokar Eddies vatten, själv dricker jag bara från vattenmaskinen på jobbet. Tror vi blir lite bortskämda, vi svenskar, med världens renaste vatten! Maken dricker glatt kranvatten! Sen tycker jag att det är lite kul att se folks blickar när de ser Eddie äta, BLW är ju ganska nytt här också!
Sjalen fick EXTREMT mycket uppmärksamhet. MEN. Bara positiv! Folk kommer fram och frågar om den, och tycker den är supersmart! Tror vi krossar lite myter, folk märker ju att Eddie är kaxig och självsäker, så att Attachment Parenting skulle skapa klängisar stämmer ju inte! Vad gäller genus är det jävligt jobbigt, det går inte att komma ifrån. Å andra sidan har jag spenderat större delen av mitt liv att oroa mig för vad folk tycker, så ska jag ändå oroa mig kan jag ju lika gärna ge dem något att tycka till om! ;) Jag tror man kommer långt med lite sarkasm och en massa självdistans! Jag kallar mig själv för en Earth Mother och Hippie, då kan folk liksom inte komma och tycka det som en förolämpning! Lite Eddie Izzard School of Thought! Ser jag att folk tittar snett på vad Eddie har på sig, eller om någon fäller en kommentar, så brukar jag skratta och kalla honom mitt Politiskt Korrekta Barn! Även med amningen fick jag bara positiv respons. Amningsstatistiken är helt skrämmande här, så när någon kommer och ammar i ett år (51 veckor för att vara exakt, han la av förra veckan!) så blir det ju lite ståhej!
Vårt hus var byggt 1908, så något måste de ha gjort rätt, haha! När vi flyttade in hade det inte centralvärme (det fanns liksom en anledning till att vi kunde köpa ett radhus med tre sovrum, vardagsrum, matrum/kök och splitternytt badrum för under 600k!!), men det har vi nu installerat! Vi har aldrig haft problem med ohyra, det enda vi märkt är att sniglar har tagit sig in i köket via bakdörren ibland på sommaren (jag klev på en när jag var höggravid. Barfota. *kräks* ), annars har vi aldrig märkt något, förutom gången hundarna varit i högt gräs och drog hem loppor. Det gjorde dom dock även när vi var och tältade! Som gammal Sundsvallare är det ju också jävligt skönt att slippa myggen, haha! Skulle dock önska att fler börjar ha blandkran även i badrummet, de har liksom gett med sig vad gäller kökskranarna! Och heltäckningsmattorna är på väg bort, trägolv är mycket mer populärt numer! Bara gammfolk som kör hårt på matta, för så har det ju alltid varit!
Löner är inte lika höga vad jag vet. Däremot betalar man ju väldigt mycket mindre i skatt, och mat och alkohol är billigare. Vi tjänar inte supermycket (runt 20k/månad innan skatt, var), men har som sagt hus, vovve och två bilar, och lever relativt drägligt. Dagis är däremot svindyrt, vi betalar 7500/månad för Eddies dagis. Är man låginkomsttagare kan man få hjälp med avgifter, men vi hamnar precis i mitten. Skulle ju naturligtvis kunna välja ett billigare dagis, men då tummar man ju också på kvalitéen. Där han är så är han med min bästa vän hela dagarna, hon är vice rektor. De har även kameror i varje rum, så jag kan logga in och kolla att allt är ok! Nu bor vi i Nordvästra England, ju längre Sydost man kommer desto dyrare blir det, men å andra sidan är lönerna också högre, så det går nog på ett ut.
En sak jag märker är att folk rent generellt är trevligare här. Jag får alltid lite ångest när vi ska till Sverige, speciellt om vi ska till Stockholm. Tycker folk tittar ner på en, undviker ögonkontakt mm, medans här känner jag mig mer bekväm i mitt eget skinn, och man hejar på folk. Återigen, tror det är annorlunda nere i London, men i Manchester är folk i allmänhet trevliga! :)
Livet här. ♥
Novelty Factor?
Jag vet att Sajten-Som-Inte-Bör-Nämnas inte representerar det svenska folket (åtminstone hoppas jag inte att den gör det!), men pojkar-och-rosa-diskussionen har ändå satt kugghjulen i rörelse...
Könsroller är stora i England. Pojkar har blått, leker med bilar och busar runt, och flickor har rosa, leker med dockor och pysslar. Så "har det alltid varit". Nog har jag oroat mig över hur Eddie framstår hos folk vi träffar, då jag vägrar anpassa mig efter detta. MEN...
Förutom ett par kommentarer om Hello Kitty-mössan har vi enbart fått positiva kommentarer om hur Eddie är klädd. Var vi än går är det någon som säger att de blir så glada av att se honom och hans härliga färgglada kläder. Ett par kompisar med pojkar i samma ålder har gått och köpt likadana, eller liknande grejer (House of Fraser har en liten Polar o. Pyret!!!!!!!). Detta är ett litet urval av de kläder Eddie har...
Jag tycker inte att det är på något vis extremt. Fina, praktiska och färgglada kläder. Vissa ÄR ju tillochmed typiskt "pojkiga"...
Kanske är det dock just för att han är så ovanlig här som vi får en så positiv respons. Just att det är så "unheard of". Eddie är väl lite av en novelty... Men vet ni vad, om det får någon annan att upptäcka en värld bortom blått och rosa, då är jag tamigtusan nöjd med det!
I Sverige är det väl lite mer vanligt. Kanske är det därför det ses som ett "hot" av de som vill upprätthålla nån löjlig Status Quo. Kanske borde de flytta till England, då blir de nog nöjda...
Sen borde jag ju inte ens sitta här och filosofera... Borde istället packa och göra klart inför ikväll. Klockan 21 ikväll återvänder jag nämligen till burleskscenen... Nervös? Ja för fan! Nu är ju burleskvärlden underbart accepterande, men nog fan bävar jag lite inför att visa upp stretchmarksen... Förhoppningsvis blir folk så distraherade av mina magnifika amningstuttar att de inte ens ser dem! :D
Aaaaaah, det här med att bo i radhus!!! Granntjejerna bråkar just nu så att Eddie har vaknat! Wish me luck!
"Pojkar kan ju inte läsa om prinsessor"
Konversationen kom sig genom att jag pratade med en vän om att jag behöver en present till en tre-åring, men inte ville fastna i bil-, boll- eller pickadollfällan. Då rekommenderades det böcker. Könstypiska sådana. Detta var strax efter vi konstaterat att Eddie har samma byxor som hennes dotter. Stackarn blir väl bög då (För den som undrar över bögtjatet kommer inspirationen härifrån). Grejen är att detta är en jävligt smart tjej, det är bara så inpräntat här. Vet inte hur många gånger jag fått höra att Eddies kläder är "out there", "quirky" och så vidare, och då pratar vi P o.P, Lindex (Jehova, Jehova, Jehova!) och Småfolk, typ.
Gick på dansen igår, första gången på 10 månader! Härligt, men gav även upphov till en annan av mina "pet hates". "Jaha, sitter Rob barnvakt?" Va? Alltså... Va? Vadå barnvakt? Han är ju Eddies pappa, då sitter man väl inte barnvakt? Det låter ju som nåt kinky rollspel, maken spelar barnvakten och man själv den uttråkade hemmafrun... Om han sitter barnvakt, betyder det då att jag sitter barnvakt också? Eller är det "mitt" barn?! Bör jag betala Rob? Bör jag kräva betalt själv? Skulle du betala för att den här skulle barnvakta din onge?!
Sen blev ju allt fel, Eddie hade blivit ledsen, och Rob blir stressad, och då blir det kortslutning och han får liksom inte till det med lugnandet. Så när jag kom hem blev det tröst, och då kläcker herrn ur sig att vi kan nog inte gå och se Russell Howard nästa vecka, Eddie är ju så beroende av mig. Ja, han är beroende av mig, men nån gång MÅSTE vi ju gå ut. Han ska ju börja på dagis om tre månader, det vore nog bra om vi har lämnat honom iallafall EN gång innan dess... Sen är ju Sheryl (barnvakten) även dagisföreståndare, så jag har en känsla av att hon kan hantera en ledsen och övertrött unge, om det kommer till den kritan.
Så imorse var jag sur, och vände bort huvudet från hejdå-pussen. Moget, Anna. Nämenserruatt om man borde växa upp och så där då...
Nu: Påklädning (Eddie ligger fortfarande och myser i nattlinne), och iväg på babymassage, sedan mammalunch. Lite gnäll till din cheesecake?