"Ni kommer att få ha honom i sängen tills han är 8"
"Han kommer aldrig sova själv"
Just sömn är en grej där jag märker en jäkla skillnad mellan Sverige och England. Här är CIO-metoder närapå norm. Till och med personer jag räknar som nära vänner, och klassar som bra föräldrar, har många kört med någon form av skrikmetod. "Controlled Crying" heter det så fint. "Controlled" my arse. Vad är kontrollerat av att låta ett barn, en BEBIS, skrika sig till sömns?
Jag tycker det är jättesvårt att hantera det här. Jag menar, här i min blogg kan jag skriva vad jag vill, och jag vet att många av de som läser och kommenterar håller med. Men, vad svårt det är när människor man i övrigt tycker är så vettiga förespråkar skrikmetoder, och rekommenderar dem till andra! Jag vill inte bli ovän med någon, men samtidigt kan jag inte bara sitta och hålla käft...
Jag har också stött på ett fenomen... Om man kritiserar skrikmetoder heter det "man ska inte döma hur andra gör", "alla gör det de tror är bäst för sitt barn" och så vidare. Men, nämn att man samsover, eller anammar AP, och shit pommes frites vad man får höra. Citaten ovan, och förmodligen hundratals enligt samma linje, är sånt jag fått höra regelbundet, av både släkt och vänner. Där är det liksom ok att säga precis vafan som helst...
Det här är en sån där gång då det verkligen känns som en kulturkrock. Visst, ta seden dit man kommer i all ära, men om "seden" i fråga känns så in i helvete fel, då behåller jag hellre min egen sed!
Tack och lov är det här något maken verkligen håller med om, och skäms inte för att säga att vi samsover, eller att vi aldrig lämnar Eddie att skrika.
Men, helt plötsligt stöter man på någon som ba "JAAA! VI GÖR/GJORDE LIKADANT!!!" Och så bondar man liksom över det. Så visst finns det hopp även här, fast jag tror att det kommer ta lång tid innan vinden vänder märkbart.
I övriga nyheter: Den infekterade tån tyckte att nagel kändes jävligt 2011. Blottad nagelbädd kändes å andra sidan nytt och fräscht. Bra där.
Tack och lov verkar de flesta av mina vänner hålla med om att det här med skrik-metoder är fel, tillräkligt många för att jag ska se det som självklart att vettiga människor skippar sånt. Sen träffar man då någon som man trodde var på samma plan men som när man suckar lite över att man varit uppe ett gäng gånger med dottern kommer med förslaget att vi ska köra "5-minuters metoden", för det fungerade sååå bra för dem.
Jag blev för paff för att kommentera det hela.
Hej Anna!
Vi har också kört samsovning tills alldeles nyss när äldsta dottern är snart 4. Nu har vi flyttat in hennes egen säng in till stora sovrummet just för att det blir något trångt med 2 vuxna, en 4-åring och en 1-åring i en 160s säng. :P Men vi har ändå "trängts" ihop och skulle fortsätta om det var så hon ville fortsätta ha det, men hon verkar tycka det är skönt med egen säng nu, bara någon av oss oftast ligger med henne när hon somnar. Har funkat super! :)
Jag och min man har försökt prova att ha henne i både sin spjälsäng som bebis sin vanliga säng tidigare, men eftersom det tagit emot enormt och känts helt fel att tvinga henne till något och "lära henne stå ut" i princip när hon inte velat det, har vi låtit göra så som vi tyckt bäst = sova tillsammans. Trygghet och närhet och bra sömn har känts viktigare än en egen säng. Nu har inte vi haft egna problem med att kunna sova på det viset heller, så det har ju varit toppen.
Det har absolut inte gett några svårigheter tycker jag att få henne att somna och fortsätta sova även när vi inte ligger i sängen själva, eller att hon sovit borta hos t ex farmor & farfar eller mormor & morfar. Hon har även sovit tillsammans med någon där också.
Lillasyster nu somnar vid bröstet och kan oftast läggas över i spjälsäng efter ett tags sovande, men det händer ofta att hon får ligga kvar i sängen med oss andra. Och nu när storasyster verkar gilla att sova i sin egen säng så kommer nog lillasyster ligga kvar oftare i storsängen. :P
Det som känns bäst med att vi flyttat in barnsängen till vårt sovrum (som nu är allas sovrum) är att det är lätt att få fröken att somna om om hon vaknar till eftersom man är så nära. Vi upplever att hon verkar trygg iaf!
Har faktiskt mest upplevt som att "alla andra" verkar ha problem med att vi inte sover själva. :P
Älskar din blogg! Gör verkligen det!
I en värld som SKRIKER på mig att låta tösen skrika lite så är det så skönt att titta in här och känna att man inte är ensam!!
Håller helt och hållet med dig! Min dotter som är 3½ år sa förra veckan "mamma, nu vill jag sova själv i mitt rum" så vi flyttade in sängen till henne och nu sitter vi och läser bok och håller handen tills hon somnar sen sover hon hela natten! Trygg sömn ger trygga barn! Sonen däremot vill bara somna i sin spjälsäng och man får inte prata med honom eller röra honom för då skriker han :P han är bara 6mån men har alltid velat somna själv i sin säng eller bredvid mig i soffan. Det är så olika vad barnen vill men man ska lyssna på dem, inte metoda bort deras instinkter, eller sina egna heller för den delen!
Åh vad jag känner igen det där. När vi skulle hälsa på svärisarna i England ringde (styv-) svärmor veckan innan och skulle diskutera sovarrangemangen med maken då hon ville dra fram någon gammal spjälsäng från vinden. Sonen var då 6 månader, alltid sovit med oss. Det slutade med att hon drog "under my roof"-kortet varpå maken klargjorde att då får vi sova på B&B istället. Då vann vi, men fan att man ska behöva bråka om det.
När makens syster (utan egna barn) hälsade på började hon tjata på honom om att sonen måste ha egen säng "for your own sanity" men han sa att den enda som mår dåligt av det här är du. Då blev det tyst, men igen.. Synd att bråka.
Jens har varit en sån som vill somna själv, i egen säng, på kvällarna. Han ligger där och pratar, observera pratar, med sin kanin och sin groda. Så har vi haft det fram tills för 3 veckor sen, då började tänderna bråka med honom och han vill sen dess somna i min famn, inte alltid ammandes, men i min famn ska det vara.
Han hade innan tänderna började bråka med honom nästan helt slutat amma på natten, men nu vill han snutta flera gånger varje natt. Och det är klart att det är jobbigt för mig som inte får sova ordentligt, men ser det som en övergående period.
Han älskar dock att ligga och mysa på morgonen, då klappar han mig på kinden, rullar över mot pappa, klappa på honom och sen kan han somna om igen.
Men hos farmor och farfar så heter det, "låt honom skrika av sig lite" osv. Men nej, där markerar jag att han minsann inte ska skrika av sig alls!
Jag tror tyvärr att skrikmetoder börjar bli mer och mer norm i Sverige också. När t.o.m. bvc säger att barn absolut måste sova i egen säng är det kanske svårt att stå emot.
Jag är helt övertygad att om man ger barn den trygghet dom behöver när dom ska sova så kommer man ha igen det tusenfalt senare i livet.
Forsta gangen jag komenterar pa din blogg, har tva barn 4 och 2 och bor i London sedan 94.
Forst holl jag med dig men gick sedan och tankte och de flesta av mina Engelska mamma vanner kanske inte samsover men de flesta har sk "musical beds" och later inte sina barn CIO. Men jag tror du har ratt och att det ar vanligare har. Min varsta historia var en Fransk mamma jag larde kanna hon la sin 2 veckor gammle son i sitt eget rum och lat honom skrika, hua vad sager man? Jag korde 5 min metoden med min 1a nar han var 9/10 manader och han var ett textboks exemplar somnade valdigt sabbt. Tror att manga som rekomenderar cio har haft dom erfarenheterna. Jag brukade sjalv rekomendera den tills jag fick min dotter da ficka jag ata upp. Sa henne samsov jag eller gubben med tills hon var 18 manader nu sover hon i egen sang men ibland om hon ar orolig sa sover en av oss med henne dar.
Nar jag fick min son 07 sa vart det strickta instruktioner att man inte ska samsova men nar jag fick min dotter 10 sa fick man ett papper fran UNICEF att samsovning minnsan var bra.
Jag är ett stort fan av samsovning. Såklart.
Vi har ett rätt stort sovrum, där står fyra sängar, "storasängen", 3åringens barnsäng ich bebisens spjälsäng. Vi gillar att sova tillsammans och vi har märkt att när treåringen sover bredvid nån så trotsar han mindre.
Jag skulle sldrig bry mig om bvc sa att bi inte skulle samsova. Deras jobb är att svara på frågor, vara ett stöd om man har problem, mäta och väga, informera och upplysa. Men absolut inte ge några pekpinnar .
Jag berättade sist vi var hos doktorn om våra sovsrrangemabg och det enda han sa var: Vad bra att ni hittat nåt som passar er och att treåringen mår bra av det.
Alla måste hitta sitt egna sätt, att folk lägger sig i är helt galet.
När bi hälsar på mina föräldrar sover treåringen tätt intill sin mormor, så hon får rå om honom ordentligt.
Jag råkade skicka utan att ha hunnit skriva, ber om ursäkt!
Det är så skönt att läsa det du skriver om samsovning. Vi har också hört alla dessa kommentarer ständigt, och att barn "behöver" skrika och att det inte är farligt och att hon somnar till slut. Att hon aldrig kommer lära sig att sova i sin egen säng så som vi daltar med henne och låter henne sova mellan oss och amma henne till sömns. Jag blir tryggare i mina beslut av att läsa hur det gått för er och Eddie! Tack!
Har samsovit sedan 2003. Barnen har flyttat helt till egen säng när nästa barn kommit typ. Vid c.a 3.5-4 års ålder. Inget knot alls. Dock bor vi litet så vi har samma sovrum för till fället. (finns rumt att bygga ut nog till fler sovrum-rum på vind).Enda folk kanske funderar över är hur man får till ett samliv. Hahaha, här är sådant inte så viktigt faktiskt. Och sånt kan man göra på dagarna med eller i nåt annat rum. Sedan verkar de som många beklagat sig på att de inte får sova om barnen är där, de sparkas så, och bökas o de måste sova ostört. Själv tycker jag att om man gör det hela tiden från start får man ganska likadan sömn rytm.