Motsatsen till hönsmamma?
Jag är lite allergisk mot uttrycket Curlingförälder, och när det används av "duktiga" som minsann gör sin tredagars bebis självständig. Jag "curlar" säkert som fan i vissa sammanhang, enligt dessa duktigpettrar. Men EN grej som jag är jävligt avslappnad med är just det här med att ramla/slå sig.
Naturligtvis låter jag inte Eddie skada sig ordentligt, eller riskera att göra sig riktigt illa. Vi har vidtagit säkerhetsåtgärder som i vårt hus kändes nödvändiga. Vi har en "bur" runt öppna spisen:
Det är inte så han inte bränner sig, utan för att spisen har en marmorshäll med en väldigt vass kant.
Så här vass.
Vi har en grind framför trappan (engelskt radhus från 1908=svinbrant trappa. Jag får rammelångest själv), och en mellan vardagsrummet/matrummet (för att ge hunden lite andrum!). Vi har spärrar på skåpen med saker som är skadliga. Vi har ett skydd på ugnen som isolerar värmen (köptes då ungen är BESATT av spisen- vilket vi märkte när klockan helt plötsligt var 15 min snabb och ugnsklockan ringde kl 8.30...)
Så jo, vi minimerar allvarliga risker i hemmet. Däremot tänker jag inte hindra honom från livets små lektioner... Nej, jag är inte framme och räddar när han tippar med lära-gå-vagnen. Nej, vi har inte sele i barnstolen (vilket resulterar i att han gärna sitter PÅ bordet och äter sin yogurt...). Nej, jag fångar inte upp innan han snubblar, eller tar på honom hjälm ifall han skulle gå in i en dörr (vilket han gör ibland...). Han får inte ramla bakåt ur soffan eller vår säng, men han har rullat av ett par gånger. Förra veckan kom han hem med en riktigt tjottablängare i pannan då han ramlade och slog pannan i en karusell på lekplatsen.
Ibland har jag oroat mig över att jag är en kass morsa som resonerar så här. Att jag kanske inte borde vara riktigt så avslappnad med honom. Fan, är det bara mitt barn som kommer till dagis med ett stort blåmärke typ en gång i veckan? Har även en hel del hönsmammor i min omgivning, som oroar sig över minsta lilla (inklusive kompisen som messade och undrade om jag tyckte att hon skulle åka in till akuten med sitt barn för att hen rullat av mattkanten...), och ibland känner jag att jag framstår som världens elakaste, som inte ens blinkar när Eddie snubblar för femtioelfte gången... Så tack Audhumble. Nu känns det bättre! (Speciellt då jag ser upp till dig vad gäller föräldraskap!)
Hur resonerar ni andra runt att ramla/snubbla/slå sig lite?
Så mamma, nu kan du sluta läsa, det är iiiiiiiiiiiiiiinget mer i det här inlägget, det är slut här. Puss!
Har hon gått?
Dåså. Här är resultatet av gaddningen idag. Den är ganska svart fortfarande, kommer att blekna över de närmaste dagarna. Jag är otroligt nöjd, blev bättre än vad jag kunnat tänka mig. När ekonomin tillåter kommer jag att lägga till 4 rader från en Pearl Jam-sång, i skrivmaskinstypsnitt.
Snygg tatuering!
Jag förstår impulsen att linda in barn i bomull, men tänker som du: förhindra faror men inte små boo-boos.
Vi kör på samma linje. Vi har naturligtvis tagit bort eller säkrat allt som kan bli farligt på riktigt men vi tänker inte vaddera hela rummet för att försäkra oss om att dottern inte kryper in i väggen eller krockar med byrån. Tillslut kommer hon lära sig. Gör det mig till en dålig mamma så må så va ;-)
Tänker samma! Barnsäkrar det värsta liksom men annars är det mycket upp igen! På det igen! Försök igen! :)
Snygg tatuering :)
Jäkligt snygg gaddning!
Gillar tatueringen! Skulle också vilja ha något som står för lillskruttan, men jag vet inte vad än.
Vad gäller att ramla är jag nog förhållandevis avslappnad. Visst händer det att handen reflexmässigt åker ut om jag sitter precis bredvid när hon ramlar, men man får försöka koppla av lite. Barn ramlar. Ofta. Nog åker hjärtat upp i halsgropen när hon gör saker som att rasa ner från barnstolen (bygeln är borta så att hon ska kunna ta sig upp i den själv), fast det är ju sånt som händer och oftast går det bra.
Läste att en klok person sagt följande: "Föräldrar är inte till för att fånga barnen när de faller, utan för att hjälpa dem upp efteråt." Det kan man tillämpa på både stora och små saker, så jag försöker leva efter det.
Helena: När tog ni bort bygeln? Vi håller på att bli tokiga här, han försöker klättra upp i stolen när maten är på bordet (serveringspersonalen är visst för långsam), och klättrar UR stolen minst en gång om dagen.... Jag är lite halv-anti sele i stolen, så att ta bort bygeln känns mer rätt för oss... Men han är ju bara 14 månader....
Vi tog bort bygeln när hon var dryga 16 månader. Vid det laget klättrade hon som en pil upp i stolen och vi kände att risken var alldeles för stor att hon skulle ramla när hon försökte sätta sig tillrätta. Sedan följde några dagar med att tålmodigt förklara och visa hur man gör för att sätta sig ordentligt när man klättrat upp och att man INTE får stå på sitsen... En enda gång har hon ramlat ner, så det har funkat bra.
Egentligen är väl åldern oväsentlig, utan snarare hur man tror att de kommer klara det rent motoriskt att ta sig upp och ner, och om man tror att de lyssnar när man förklarar hur man måste sitta för att inte sätta sig själv och föräldrarnas stackars hjärtan alltför mycket i fara :-)
Aw, vilken söt tatuering. :)
Skulle också vilja göra något som är för "Kira", men inte kommit på något än..
Först och främst måste jag hålla med dig om det här med barn som gör illa sig, tänker likadant själv nämligen och får ofta försvara mig suck
Sen, SKITSNYGG tatuering!
Kommer själv göra barnens handavtryck i framtiden, just nu är det juh lite dumt med en i magen :-)