mammaiengland

En mammablogg om mitt liv som mamma i ett land där barn definieras genom ljusblått och ljusrosa.

Hur det hela började

OBS! Delar av denna historia mer att framställa mig i ett mindre smickrande ljus. Det hände dock så här, och jag tänker vara ärlig.

 

hur träffades vi egentligen, jag och 40-åringen? Hur hamnade jag här? Tja, jag har väl aldrig trott allt för mycket på "ödet" och sånt där, men ibland undrar jag ändå...

 

mina missar gick ett internationellt program på gymnasiet, och hade varit i Manchester på praktik. I Mars 2003 skulle de tillbaka och hälsa på, och frågade om jag ville följa med. Vi skulle bo hos kompisarna de bott hos förra gången, två gay-killar, en tjej, och så nån straight kille som också bodde där och som en av mina kompisar hade strulat lite med. Hon skulle visst bo i hanS rum också.

 

jag km med ett senare plan än de andra, och blev hämtad på flygplatsen av mina kompisar, som fått skjuts av den där straighta killen. Jag satt i baksätet, och kommenterade "har han inte en ganska stor näsa?"

 

vi delade upp oss i två gäng den kvällen, och strålade sedan samman vid hemdags. Han stod marbetarna om min kompis, och jag kommer ihåg att jag kände mig jättesvartsjuk, och fattade inte alls varför.

 

Dagarna gick, och blickarna stals. Blev längre. Mer meningsfulla. En kväll gick han och la sig tidigt. Han pussade alla på kinden, men när han kom till mig blev det en längre puss, på munnen. Förvirringen var total, vad hände egentligen här.

 

Så kom sista kvällen. Vissa hade redan gått ut, bland annat tjejen han delat rum med (stämningen mellan oss hade varit konstig hela veckan). Jag och en till kompis väntade på honom, eftersom han jobbade. Så fort han kom hem kysstes vi, det var liksom så självklart.... 

 

Veckorna som följde hemma i Sverige minns jag knappt, jag hade näsan i mobilen mest hela tiden. Han ringde tre-fyra dagar efter att vi kom hem, och sen pratade vi varje dag, antingen via SMS eller på telefon. Jag måste ha gjort av med hundratals kronor på kontantkort... Efter ett par veckor hade vi "The Talk". Bestämde att nu kör vi på det här, så får det bära eller brista. Relationen till min kompis var obefintlig.

 

Så kom Juni och studenten. Han kom och hälsade på. Mamma och pappa var inte helt välkomnande (en skulle kunna säga nästan fientliga, men så här i efterhand förstår jag ju dem- dottern åker till Manchester en vecka och kommer hrm och ska flytta ihop med en 30-årig engelsman de aldrig träffat...). De värmde upp över veckan som gick, och sista kvällen satte han sig ner med dem och lät dem fråga allt de kunde tänka sig, och pratade igenom hur han kände för mig och försäkrade dem om att han var en reko kille! Den som träffat min man och vet hur mycket känslor han visar vanligtvis fattar hur stort det här var....

 

Två veckor efter studenten, den 3 eller 4 Juli, tog jag körkort. Den 13 satt jag på planet, och här sitter jag nu, 9 1/2 år senare, med samma engelsman, i samma hus, med världens finaste unge och hund, och jag är tamejtusan likna kär än! Kompisen har jag försonatnedled, även om vår relation aldrig kommer bli densamma igen. Jag såg mig aldrig som en person som skulle "sno" en kompis ragg/kille, men det här var inget vanlig pirr i magen. Det här var mer som ett knytnävsslag i ansiktet. Det gick liksom inte att ignorera.....

 

2004.

 

 

Vilken romantisk historia! Som en film ju.
HAha, jag och karln träffades också mars (sista visserligen) 2003 (men blev ihop i början av maj).

Äsch, inte framstod du i så dåligt ljus! Värre saker har man väl hört ;-) Tycker ändå att det är lite skillnad när en sådan grej leder till något varaktigt. Var t ex på ett bröllop där två fick ihop det fast han hade flickvän, men när de fortfarande är ihop över två år senare känner man att visst, det var inte kanske så snyggt gjort, men det ser på något vis värre ut om det bara blir ett ONS.

Och så modigt att satsa så med flytt och allt! Väldigt romantiskt :-) För sambon och mig var det kärlek vid första ögonkastet och här är vi nu, sju år senare med hus och barn, visserligen ingen hund, men väl en katt som är stor som en hund ;-)

Vilken fin historia!!
I mitt förhållande är jag den äldre (40 i lördags) och vi tröffades 13 ggr innan vi flyttade ihop. Jag kände bara min man när jag flyttade ner till Göteborg.
Det har gått mycket bra. :)

Ja du vännen, du framstår som i mycket bättre dager än vad jag skulle göra om jag berättade min och Emils historia. Men jag får väl tro på Helenas ord, att om det blir något varaktigt av det så är det inte riktigt lika allvarligt.
Men du, för ett tag sen skrev du att du har bloggtorka, kan du inte kommentera lite om det här, jag menar, du som ändå lever där:
http://www.aftonbladet.se/wendela/article15839496.ab

Längtar tills vi ses! Kram