Hur talar man med en tvååring om döden?
Hej Anna. Tycker för det första att du har en bra inställning till döden och barn. För varför ska man utesluta dom från något som är en del av livet liksom? Jag tycker du ska förklara att ni ska säga hejdå till din farmor, någon du älskat och kommer sakna och att alla som tyckt om henne kommer samlas för att säga adjö. Sen får du berätta mer utförligt kring varför och hur och så om du själv anser att han kan vara mottaglig för det. Nu var iofs min äldsta över 4 när vi var hennes första begravning, det var av min mans mormor som dog i somras, men vi har pratat om döden sedan hon började prata typ och det var väl kring 2-årsåldern det (minns inte riktigt). I och med att min egen morfar och farmor inte finns längre har vi pratat om dom och varför dom inte finns längre. Min yngsta som var 1 och några månader vid begravningen var inte med för vi kände att det skulle bli för jobbigt för oss själva och att hon var för liten för att förstå varför mamma och pappa och alla omkring var ledsna och så, så hon fick vara med sin mormor och morfar under tiden. Men 4-åringen då, hon klarade av det och spred mycket glädje bland oss andra sörjande, speciellt min mans morfar. Nu blir min äldsta 5 i år så hon är väldigt mycket inne på döden och livet och undrar vad som skulle hända om nån av oss i familjen dog och så. Jag försöker förklara att det blir som att man liksom somnar och aldrig vaknar igen, men att den personen ändå alltid finns kvar i minnet och i hjärtat typ. Och att man alltid älskar varandra ändå, även fast inte båda finns där. Och så har jag visat henne kyrkor, kyrkogårdar och minneslundar och vi har tänt ljus och så. Men det är ju också för att hon har varit intresserad och velat veta. När hon var lite yngre försökte hon hitta på sätt att fixa till dom döda, som att tejpa ihop dom, för då är dom inte döda längre, eller spruta vatten på dom som en elefant, då borde dom ju vakna till! :) Men nu säger hon att dom alltid finns i hennes hjärta och om något skulle hända oss så finns vi alltid i hjärtat hos varandra. Men som jag skrev i början får du ju själv känna efter hur mottaglig och intresserad din son är och hur mycket som är lämpligt att berätta. :) Följ det du känner är bäst! ;) KRAM och hoppas ni får en fin avskedsstund!
Hej! Jag brottas med samma frågeställning. Vår treåring har i dagarna börjat prata om döden, att han ska dö, att mamma och pappa ska dö och han är ledsen...
Vi är chockade att han började tänka på detta så tidigt (har hört att 4-årsåldern är mer "normalt"), men för några veckor sedan dog hans farmors hund, så förmodligen utlöste det något.
Vi har fått rådet att bara besvara hans direkt frågor och inte ge mer information än vad som ryms i just de frågorna. Om du förbereder honom på begravningen tycker jag att du kan förklara att farmor är död (aldrig använda "sover" eller "gå bort") och att hon inte kommer tillbaka mer. I kyrkan ska ni lyssna på fin musik och tänka på farmor och vara tillsammans... Kanske ska han också förberedas på att folk kommer att gråta och att det är bra och inte farligt, typ.
Var ärlig så långt du kan (alla ska dö, man kommer inte tillbaka etx), men utan att skrämmas. Skitsvårt!!
Så fint att du ska ta med honom, det är det enda rätta!
KRAM
Vill betona att det här med att "somna in" och aldrig mer vakna är direkt dåligt, eftersom många barn så blir oerhört rädda för att somna och är livrädda för att vi föräldrar ska dö i sömnen. Att säga att man är sjuk och dör kan också vara vanskligt. En förkylning kan ju helt plötsligt bli hur läskig som helst då...
Nu var ju Jens bara 18 månader när lilla farmor begravdes, men han var med. Nu somnade han iofs, men jag vill verkligen hålla med om att säga "somna in" inte är bra. Vet ju jag av egen erfarenhet. Men var saklig. Ha med någon liten muta, en ask russin eller liknande, kan vara bra om det dyker upp spring i benen mitt under begravningsakten. Men det kommer gå bra, jag tänker på er! Kram
Nej, kan hålla med biten med att somna in och inte vakna igen som enda förklaring är dålig, men jag tänkte inte på att det uppfattades så. :) Jag och mina barn har ju flera samtal där flera frågor kommer och det är en av förklaringarna jag gett. Men att det ändå är skillnad mot för när man ska somna in för att sova för natten. Ja iaf så blir det lite tokigt när man ska skriva en förklaring på hur man själv gör, men inte kan förklara som man kan göra muntligt med en dialog. Skriftligt tolkas ju såklart skriftligt och med den egna tolkningen bakom. :) Hoppas ni förstår vad jag menar iaf. / Helena
Tack för alla fina svar, så många bra tips. Kramar till er all!