mammaiengland

Min kompis som jag nämnde i mitt inlägg häromdagen fick bara en dag med sin pappa. Han gick bort igår kväll. Känns jobbigt att inte ens kunna ge henne en kram, då hon flög ut till ett annat land för att se honom. Skickar tankar och kramar.

Tänkte skriva något fint och filosofiskt, men bestämde mig för att låta Eddie Vedder ta hand om den biten istället.

Pearl Jam- Man of the Hour

Så här kul har man det på lekdejt:



Gillar även hur Eddie ser ut som att han blivit nerbeamad från ett annat årtionde...

Skämt åsido hade vi det jättemysigt, käkade lunch och lät groddarna busa runt på mattan. Helt plötsligt hade fyra timmar gått, ba sådär liksom!

Ikväll ska jag på dansen för första gången sen jag var 17 veckor gravid. Det här kan vara det sista ni hör av mig...

Följ min blogg!!

Så... Miranda Kerr la upp en bild på Twitter där hon ammar nye sonen Flynn (sjukt bra namn btw), och England förfäras. Inte helt oväntat. Mindre väntat var väl att svenskar skulle reagera. Hör jag en till person föreslå att "man kan väl gå in på en toalett och amma?" så skriker jag. Innan du säger något så ärkepuckat, tänk efter. Skulle DU äta din lunch på en offentlig toalett? Inte? Så varför förväntar du dig att bebisar ska göra det då?

Sen så kommer jag ju att tänka på Amningsrummen här i England. På Trafford Centre finns ett amningsrum, förvisso vid toaletterna så jag vägrar gå dit av ren princip, men det har en skylt med en bild liknande den internationella amningssymbolen, en kontur av en ammande mamma. På Arndale Centre har amningsrummet en skylt. Med en nappflaska. Quite.

Många bloggare har skrivit (bättre än mig) om hela ideen med att man som ammande mamma skulle vilja "visa upp sig". Hur jävla sexigt är det med amningsbröst?! Jag är burleskartist, jag vet i vilka sammanhang tuttar är sexiga. Droppandes mjölk, sträckmärkta, ådriga med en unge hängandes från dem är INTE ett av dessa sammanghang *lovar*. Missförstå mig inte, jag tycker att amning är bland det vackraste man kan göra, och ser alltid till att le uppmuntrande de få gånger jag ser en ammande kvinna här, men sexigt är det tammefan inte.

Min favoritbloggare har lagt upp några otroligt fina amningsbilder, väl värda en titt (tit, geddit? Haha). Mina är inte lika underbara, men de betyder mycket för mig. Den första ger bild till uttrycket "mjölkkoma"



Sexiga pattar eller?!

Den andra tycker jag bara visar hur underbart mysigt amning kan vara...



Och med den bilden avslutar jag och går och visar upp mig ammar.

Imorgon ska min vän åka och hälsa på sin pappa för vad som troligtvis är sista gången. Han har cancer, och har nu fått dödsdom. Jag känner med henne, lider med henne, och så får jag ju en sån jävla ångest. Tänk om det skulle hända mig något? Eller Rob? Ska Eddie stå där då, som en liten motherless mongrel?! Han är ju så liten, han skulle ju inte klara sig. Han kan ju inte ens stå! Det har gått så långt att jag har redan sagt till både Rob och andra som står mig nära, att skulle det hända något, och jag hamnade i koma, då får de fan pumpa tissarna. Eddie ska iallafall få sin mat, även om något skulle hända mamma. Alltså, usch. Bara att skriva det här gör mig alldeles kall inombords. Fy fan.

Min mamma berättade att när hon fick min äldsta bror bestämde hon att hon skulle oroa sig tills han var 15. Efter det tyckte hon att han klarar sig själv om något skulle hända. Nu, 33 år senare utvärderar hon planen och konstaterar att hon oroar sig precis lika mycket fortfarande, trots att han är gift med två barn!! Så nej, jag hyser inte mycket hopp om att ångesten försvinner någon gång i den närmsta framtiden.

Idag ska jag få träffa en gynläkare, och prata igenom mina alternativ inför eventuella framtida graviditeter. Det gick ju åt helvete när Eddie kom, och jag har fortfarande mardrömmar om förlossningen. Vi har alltid sagt att vi vill ha två barn, men jag är fortfarande tveksam till om jag skulle palla med det en gång till... Vi får se vad som sägs idag, kanske känns det bättre efter. En del av mig hoppas att hon kommer säga att "Klart det blir kejsarsnitt" och skriva in det i min journal, så behöver jag inte ens fundera liksom. Det är ju det som är min största rädsla, att jag blir gravid igen, att jag låter mig övertygas om att försöka föda naturligt, eftersom första visst "alltid" är värre, och så kommer det till The Point of No Return, och samma sak händer igen. Fan, jag förlorade nästan hälften av mitt blod med Eddie, ska jag förlora den andra hälften då, och bara ha andras blod i mig (jag vet att det inte funkar så, men så här funkar min hjärna)?! Vi får se vad som händer, kanske känner jag mig lugnare efter idag...

Sådär, då har man skaffat sig en blogg. Har tänkt på det ett tag nu, jag har ju fått höra att jag skriver bra (mestadels av min mamma förvisso, men likväl.), så nu var det väl dags ändå.

Jag tänkte skriva om livet här i Manchester rent generellt, men också om hur jag upplever det att vara mamma (och dessutom en ammande sådan!) i England. Jag har också börjat en resa mot att bli mer genusmedveten, en jävla kamp i detta land!

Tack till Lady Dahmer för den snygga bloggdesignen, och för att ge mig tillräckligt med inspiration att få tummen ur röven och komma igång!