mammaiengland

Alltså, alla har vi ju olika idéer om barnuppfostran och den bästa vägen framåt. Jag tror många av ett trogna läsare har ungefär samma idéer som bi (annars vore det ju ganska konstigt!), men det finns säkert mycket där vi tänker olika. Jag jobbar jättemycket med mig själv för att försöka att inte tänka negativa tankar när någon gör annorlunda än vi själva. De tycker säkert vi är precis lika konstiga!

Ibland stöter en dock på något som bara känns så himla fel. Vi har bekanta som har ett barn i samma ålder som Eddie (nu tror jag inte de skulle komma på tanken att översätta min blogg, och gör de det så har jag förmodligen kust besvarat min egen frågeställning och löst mitt dilemma...). De är jättetrevliga och smarta människor, men ett par saker de gör i relation till barnet gör mig alldeles beklämd.
Det första är väl egentligen en sån där grej som jag borde ignorera, men i kombination med det andra går det liksom inte. Hen är fullständigt överöst med grejer. Det finns med all sannolikhet mer leksaker i deras hus än på hela Eddies förskola. Barnet är alltså 2 bast. Det är inte små grejer, typ kritor, utan stora, svindyra grejer som alla bara har ett syfte. Ready-made, instant fun. Flera eldrivna bilar, tåg med räls som går runt trädgården, osv osv. Vart barnet än vänder sig finns det minst 5 prylar där.
Vad kan en sån grej göra med koncentrationsförmågan? Aldrig någon ro, alltid miljoner intryck. Och fantasin? Hur flödar den, om allt redan har ett syfte, och inte används till något annat (det finns ju en pryl till det andra också...)? Om ett barn aldrig får ha tråkigt, hur ska hen kunna utveckla sin fantasi på bästa sätt? Och hur ska hen utveckla sin kreativitet om den aldrig behövs?

Det som gör mig uppriktigt ledsen och beklämd är dock hur barnet alltid ska visas upp. En accessoar. Vi var på en tillställning i helgen med dem. Barnet var där, vaken sent på kvällen. Uppklädd i dyra kläder, och klumpiga finskor som inte gick att leka eller springa i. Hen var jättetrött, bara grät och gnällde och ville så uppenbarligen sova. Det var ingen som tog henom till hotellrummet dock, ingen ville missa festen. Istället bars hen runt på, gråtande och ledsen, bland hög musik och fulla människor. Till sist ville jag bara åka hem, jag blev så illa berörd.

Hur gör ni i dessa situationer? Har ni förmågan att inte engagera er, att "stänga av"? Säger ni något? Drar ni er undan från bekanta som uppenbarligen inte delar era värderingar? Finns det någon situation där ni skulle säga ifrån?

Nu är vi hemma igen! Vardagen kryper sig sakta inpå igen efter två härliga veckor med min familj. Och vet ni vad? Jag är morsa till en tvååring! Fatta gammalt, liksom!

Jag har inte bara 1, utan TVÅ seriösa inlägg på g, väntar bara på att maken ska släppa laptopen en kväll, hur mycket jag än älskar paddan är Blogg-appen för dålig för att skriva längre inlägg från. Så håll utkik- kanske kommer det första redan imorrn? Tills dess, några bilder från semestern, bara ett par, då de flesta ligger på telefonen...