mammaiengland

Har klarat min Första Hjälpen-kurs. Vi har fått ett bud på huset (för lågt, vi förhandlar...), och precis när jag skulle på galamiddag (jajjemen!) igår så hittade jag £35 (typ en femhundring) i min gå ut-väska!

 

 

Å andra sidan: Fick köra hem i snöstorm, med sommardäck och iklädd finklänning. Budet är som sagt för lågt, vi kan inte acceptera i dagsläget, och ungen har 39,5 i feber.

 

 

Vin och vatten, helt enkelt!

Om ett par veckor begravs lilla farmor (ja, det har tagit tid. Lång historia.). Eddie och jag flyger ut i några dagar.

För mig var det alltid helt självklart att Eddie skulle följa med, var aldrig fråga fråga om den saken. Dels vill jag inte vara borta från honom I flera dagar och nätter- speciellt då han återigen är inne i en väldigt mammig period... Dels vill ju familjen träffa honom så klart. Men sen känner jag också att det är bra för honom. Döden är ju en del av livet, och jag vill visa honom att det är ok att vara ledsen och sörja. Eftersom farmors död var väntad tror jag att begravningen kommer bli relativt otraumatisk, även om vi alla är ledsna förväntas inga överväldigande känslostormar, så känns som en lämplig lektion i livet.

 

Men hur förklarar man för en liten fjärt? Ja, han förstår mer och mer, kan följa enkla instruktioner med mera, men abstrakta koncept som döden? Hur kan jag på ett enkelt vis berätta vad vi ska göra, varför vi är i kyrkan? Några tips? 

*Vi tittar på Lejonkungen. När Mufasa dör (spolier alert) blir Eddie helt förstörd, kryper ihop hos pappa och snyftar på riktigt. Förstod det ledsna, liksom.

 

*Drar avancerade slutsatser. Inte nog med att han vet att mamma åker på Zumba när hon försvinner hemifrån, när tomten sa adjö och gick sa Eddie: "Santa Claus go Zumba".

 

*Fattar skämt. Brukade skratta när vi skrattade, men kan nu se nya program, och skratta när det är roligt. Än ganska mycket slapstick (tänk "någon ramlar-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!), men ändå- förstår skämt!

 

*Missar inte ett dugg. Vi berättar för vänner om Sverigeresan. Eddie flikar in "pappa broke the telly" (pappa tryckte på fel knapp på kontrollen...).

 

*"Ässka de, mamma, Laff ooo, pappa". Japp, olika språk. RÄTT språk.

 

så häftigt, men samtiidigt så vemodigt. Så mycket som en ser fram emot, men lika mycket som kanske aldrig mer händer... Det här med att krypa upp i famnen och ta en tuppis händer liksom alltmer sällan- saknet där?! Myset på morgonen? "Get up-NOW!"...

 

Vilda bebin håller på att bli stor, och jag kommer sakna den lilla.

Postade detsonen en Facebook-status, kopierar den här rakt av, så det blir ett Engelskt inlägg ikväll. Håll till godo.

 

I'm sad to see more and more people posting "Nothing tastes as good as being slim feels" lately. There are two problems with this statement. 1) Depriving yourself with or without some stupid mantra is the best way of failing a weight loss regime. You need a little bit of what you enjoy (and seriously, I can reel off at least 10 foods off the top of my head which tastes AMAZING, slim or not!), just not ALL the time, and in combination with a healthy lifestyle. 2) I know I may sound hypocritical considering the changes I've gone through over the last couple of months, so let me clarify. Changing "skinny" for "slim" doesn't make this statement any better. It's still peddling the idea that we must conform to a certain look to be acceptable. Stop talking about "slim" and "looking great". Start thinking about how your body FEELS. The person who coined the saying maintained her weight with coffee, cigarettes, and in the past cocaine. It's much healthier to eat a balanced diet and have a couple of "extra" lbs. See your body as an INSTRUMENT rather than an ORNAMENT. I feel so much better now, I have more energy, no joint pains, I'm stronger. How I look is a distant second to this and always has been, it was never the motivation.